Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roland Backlund gör konst av björkslyet intill Gruvstugan

Annons

Som en spindel har Roland Backlund sedan i måndags snurrat runt i snåren strax ovanför Gruvstugan vid Falu koppargruva.

Med en rulle koppartråd har han spunnit in ett sjuttiotal avskalade ungbjörkar i ett nät av trådar. Endast tre skarvar har det blivit på vägen mot skapandet av hans "nätverkslabyrint".

Den som ger sig in i labyrinten gör det på egen risk. Närsynta gör sig knappast besvär, för endast när solen ligger rätt framträder de glittrande koppartrådarna för ögat.

Betraktaren får föra handen framför ansiktet som om det hängde spindelnät mellan träden för att inte plötsligt snärja in sig. Och det är något ganska lustigt med att som betraktare tvingas gå omkring och vara på sin vakt för konsten. Aj, där var den!

- Jag gjorde över huvud taget inte kopplingen koppartråd - koppargruva när jag började, erkänner Roland Backlund.

Nej, det var snarare svagströmsledningar, nätverkssamhället, miljöfrågor, trådarnas skörhet och det faktum att det är omöjligt att överblicka installationen som helhet, som han hade för ögat. Varje gång betraktaren flyttar sig för att upptäcka en ny del så försvinner det man just sett ur synhåll.

Som en blomma drar ihop sig när det blir mulet försvinner trådarna in i bakgrundsljuset när solen går i moln, menar Roland Backlund.

Det är inte första gången han använder sig av björkarna runt gruvan.

Redan 1986 virade han in björkar i stångjärn på slagghögarna. Björkarna är inga gamla gäster på slaggvarparna, de har fått växa till sig efter att gruvverksamheten lades ner. Så det gör inte så mycket om de dör, konstaterar han kallt. För övrigt är de ovanligt levnadskraftiga.

Han hoppas installationen får stå till vintern, att inga "hackers" ger sig på den innan snön har fallit och den röda kopparen får en chans att glänsa mot vit snö.

Särskilt upphetsande är det inte på avstånd, det ska erkännas. Det syns ju inte.

Men om en betraktare förirrar sig in bland Roland Backlunds trådar tvingas han rent fysiskt relatera till det nästan osynliga nätet. Man vet att det är där, inte riktigt var eller hur det är uppbyggt.

Det är konst nära naturens förutsättningar, väldigt nära det snåriga och risiga som ett björkbuskage är.

Det saknar egentlig atmosfär, det är inte mycket till rumsgestaltning, men i all sin enkelhet tvingar Roland Backlund faktiskt den irrande betraktaren att rita upp ett inre, virtuellt rum, för att orientera sig.

Ett rum lika verkligt och overkligt på samma gång som... tja, varför inte internet?

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons