Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rockabilly och grann folkkonst

Annons

Hagströms i Älvdalen blev både världsberömda och legendariska för sina "elplankor", deras gitarrer gillades av både Frank Zappa och Elvis Presley. Ändå hade det varit trögt för Karl Erik Hagström när han vid 50-talets slut kom hem från USA och förklarade att dragspelsmarknaden där borta var döende och den elektrifierade gitarren framtiden, berättar Jan Raihle, som själv ömt trakterade sin Hagström Standard Sweetone som tonåring.

Populärmusiken intar ett stort utrymme i boken. Bo Nyberg och Kerstin Ankert har sökt hemligheten bakom dansbandsveckans framgång. Thorleifs svajiga saxofonsound ("gummisaxen"), countryrock och "ungdomsgäng" som Barbados visar att talet om att alla dansband låter lika är en fördom. Under senare år har man kunnat spåra en raljant ton gentemot dansbandsmusiken, tycker Kerstin Ankert. Men den kritiken tycktes knappast beröra de trettio som intervjuades av museets utsända. Glädjen i rörelsen, rytmen, kicken man upplever när allt "stämmer" nämndes desto oftare.

Vi får också en djupdykning i Envikens rockabilly-kultur. Musikformens stora uppsving i Dalarna började med Ryno Rockers i Enviken och ännu märks ingen tillbakagång i intresset, konstaterar Bo Nyberg som följt 1900-talets musiktradition på Jonssons fik och rock and rollfestivalen i Klockarnäs.

Bluesspelmannen Pelle Lindström porträtteras synnerligen levande av Ulf Engström, som förbereder en större presentation av musikerns liv.

Hembygdsbokens redaktörer har i år tagit fasta på ämnen som ligger nära oss i tiden. Dalarnas museum har liksom andra länsmuseer uppdrag att samordna dokumentation av samtiden och ingår i den så kallade fritidspoolen. Att dokumentera samtida fritidssysselsättningar, bland annat via intervjuer, hör till uppdraget.

Men årsboken glömmer inte historien. Kapitlet om predikstolmakarna som med sin bildfantasi gladde kyrkobesökarna under renässansen får nog många att titta extra vid nästa kyrkobesök.

Flera intressanta kapitel har arkeologiskt tema. Marit Holgersson berättar om järnåldersmänniskornas förmåga att möblera och skapa rum i landskapet, när de anlade gravfält av monumental karaktär på insjöarnas uddar. En gårdsplan i Risätra, spår av mäktiga medeltida gårdar i Hedemora och gravfälten på Sollerön presenteras för sig.

Om nattfrierier och bröllopsbestyr i Siljansbygden berättar Ingrid Bergman. Många brudar styrdes ut med lammskinnsperuk, som skulle imitera perukmodet i 1700-talets storstad, och muff fylld med granna halsdukar.

Jan-Olof Montelius följer dalkarlsvägen mellan Falun och Rättvik som den ser ut i dag och under Linnés och andra 1700-talsresenärers tid.

Personhistoria finns det också utrymme för i boken. Gisela Fritzsche berättar om Falufamiljen Lennerthson, vars vurm för gamla hus och föremål räddade mycket åt eftervärlden. När Dalarnas museum var nytt gjordes ett jätteförvärv av allmogeföremål från Lennerthsons samlingar.

Det finns historiska förklaringar till att pappor inte tar chansen att vara pappalediga. Ulrica Danevad fyller en del av genusforskningens hål när hon undersöker hur ensamstående fäder agerade i Falun 1881-1920. 78 fäder som blev änkemän har kunnat följas genom sociala protokoll, merparten av dem lämnade bort ett eller flera barn. Ett gott hem krävde en moder, enligt den tidens samhällsdebattörer, och dålig ekonomi medförde oftast att männen fråntogs rätten att ha barnen hos sig.

Bland mycket annat kan man också ta del av den heta debatten om vad Dalarnas landskapsblomma heter. Blåklocka eller ängsklocka? Från början 1908 fastslogs att det var blåklockan. Efter att Ica-Kuriren 1990 ordnade en omröstning om landskapsblommor och ängsklockan segrade i Dalarna, blossade debatten upp. Kanske har vi två landskapsblommor, skriver Örjan Hamrin när han sammanfattar läget i denna ytterligt känsliga fråga.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons