Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riv genrehierarkierna

Annons

AAGÅRD

Praktexemplet är Bayreuth, där Richard Wagners efterlevande är inblandade i en bitter och nästintill blodig fejd utan skönjbart slut om vem som ska ha kontroll över den anrika musikscenen.

Så på sätt och vis kan man säga att först nu har Dalhalla blivit en riktig operascen. Smussel i korridoren, kuppförsök och dolkstötar i ryggen. Att döma av de brev och telefonsamtal som strömmar in till redaktionen finns det mycket gammalt gegg i Dalhalla som sköljs upp av svallvågorna efter Margareta Dellefors avskedande.

"Musik, dramatik, natur" lyder Dalhallas slogan. Ingen kan klaga på att de inte lever upp till sin devis.

Den mer principiella diskussionen har handlat om konflikten mellan opera och populärmusik. Mellan konst och upplevelseindustri. Mellan gungor och karuseller. Men att utmåla den så är inte riktigt sant.

Opera är definitivt en del av upplevelseindustrin. Det är en musikgenre som bärs upp av en välutvecklad representations- och sponsringskultur. Opera är representativt, har en obestridlig finkulturell stämpel och presenteras alltid i en spektakulär och festlig inramning.

Men än så länge har inte Dalhalla lyckats locka de största stjärnorna och de modernaste uppsättningarna. Å andra sidan - vad består egentligen den "populärmusik" av, som påstås hota den klassiska musiken? Dalhalla har konsekvent valt bort seriös rockmusik ur programmet till förmån för underhållningsmusik. Helst känd från tv.

Det finns många anledningar. En av anledningarna är att artisterna i Dalhalla ofta spelar på Dalhallas villkor. Musiken ska anpassas så att den passar arenans atmosfär och akustiska förutsättningar. Då kan man inte ha kompromisslösa artister som gör sin grej var de än befinner sig.

Det är en klok tanke, konserten ska vara unik, men det innebär också att att besöka "Dalhalla" är det primära. Inte musiken.

Det sägs att artisterna har kvalitet, och det stämmer väl, men det är få som till exempel framför sitt eget originalmaterial i Dalhalla.

Själv kan jag ärligt säga att förutom operan, som jag i min okunskap imponeras lika lätt av som vilken annan mellanchef som helst, så är det bara Esbjörn Svensson Trio och möjligen Freddie Wadling som jag känner mig sugen på i sommarens program.

Smaken är ju som baken, men den som ska utveckla och förvalta Dalhalla i framtiden kommer enbart att dömas efter vilka artister han eller hon lyckas locka dit. För kvaliteten på de artisterna avgör om Dalhalla överlever eller inte. Det är det som bestämmer arenans status.

Det blir allt viktigare ju äldre Dalhalla blir. När nyhetens behag är borta måste arenan ha arrangörer med en passion för musik som vågar leva ut den passionen! Som vågar ta ekonomiska risker, som vågar sträva mot att bli en nationellt, rent av internationellt intressant konsertplats.

Visst ska publiken njuta av naturen, dricka vin, äta macka och känna igen gamla radiohits. Visst är det ekonomiskt nödvändigt att attrahera en publik som inte är särskilt intresserad av musik. Gemenskap säljer. Det är kul att träffa folk. Alla ska vara välkomna.

Men utan häpnadsväckande artister finns det ingen riktig framtid. Hela projektet blir meningslöst. Ungefär lika upphetsande som Himlaspelet. Visst går en trogen skara dit för att det är pråligt, påkostat och snyggt. Men det är en ritual lika överraskande som en majstångsresning. Och publiken avslöjar alltid en meningslöshet snabbare än en arrangör.

Så det finns inte en tärande och en närande del av Dalhalla. Riv genrehierarkierna och våga prata om kvalitet. Är lettiska nationaloperan bättre än Carola? Rent musikaliskt? Kanske ska man strunta i båda?

En sak måste sägas om Margareta Dellefors. När hon pratar om det Dalhalla hon tycker är hennes så pratar hon nästan uteslutande om musiken, om teater, om att hon vill göra en operaproduktion på plats. Det är passion.

Jag hoppas den smittat någon annan i organisationen.

Mer läsning

Annons