Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riktigt lyckat, Manson!

/
  • Robbin Sellin - uttagen till Brages trupp inför söndagens match. Foto: Mikael Hellsten

Annons

Marilyn Manson

  • Eat Me, Drink Me
  • (interscope/universal)
  • Betyg: 4
  • Rock

Marilyn Manson är både arg och ledsen. Arg och ledsen över att förhållandet med burleskartisten Dita von Teese är slut. Samtidigt är han kär i sin nya tjej. Så kan man sammanfatta innehållet på hans nya skiva Eat Me Drink Me. En så kallad skilsmässoplatta, alltså, vilket betyder att han är mer personlig är brukligt. I stället för de sedvanliga och ganska barnsliga attackerna på kyrka och god smak, så serveras ett tvärsnitt ur Mansons själsliv.

Detta färgar av sig även på musiken, som är målad i dova färger. Han har också lugnat ner sig och blivit närapå poppig. Taggtrådsgitarrerna och de industriella inslagen är inte borta helt, men hålls på en ganska låg nivå. I stället kan man hitta både stillsamt plockande gitarrer och storvulen arena-indie.

Resultatet är riktigt lyckat. Det är som om han hittat en dimension till i sitt låtskrivande när han inte har varit så upptagen med att tänka på sin image. Ett låtskrivande som många inte hittat fram till för att de tyckt att han varit läskig eller töntig. På Eat Me, Drink Me finns många guldkorn och några med riktig hitpotential, som Putting Holes in Happines och Heart Shaped Glasses (ni vet, sådana som Lolita i Stanley Kubricks klassiska filmatisering av Nabokovs bok har). Några riktiga stolpskott finns faktiskt inte, det som skämmer helheten en smula är de malplacerade hårdrockssolon som ibland dyker upp. Ett havererat förhållande kan visa sig bli riktigt fruktsamt ibland.

ANDERS GUSTAFSSON

PAUL McCARTNEY

  • Memory Almost Full
  • (Hear music/Universal)
  • Betyg: 3
  • Pop

Minnet är nästan fullt, menar ex-beatlen Paul McCartney. Det är kanske därför som han, lagom till 65-årsdagen den 18 juni, promenerar memory lane down, fäller några tårar och ångrar en del på sitt 21:a soloalbum - samtidigt som han är inspirerande rolig. På Memory Almost full, inspelad i Abbey Road-studion, får han plats med 13 nyskrivna sånger. Både svarta pianoballader som The End of the End och en lekfull mandolin-kryddad popsång som Dance Tonight, men även rockrökare som Only Mama Knows och en Ob-la-di, ob-la-da-refräng i Ever Present Past: "The things I think I did I do I think I did". Med andra ord, det här är en cd att verkligen tycka om. Paul McCartneys exakta popsnickeri är kul (aldrig glättigt, tack!), väldigt tilltalande och allvarligt menat. Det är imponerande.

Carl-Johan Bergman

Nouveau Riche

  • "Pink Trash"
  • (Pick up music)
  • Betyg: 2
  • Genre: Discopop.

Förmodligen kommer Nouveau Riches välpolerade Alexander Bard-pop att snurra på otaliga dansgolv resten av året, för är det något som Camilla Brinck och Ulrich Bermsjö verkligen kan så är det hur man upprepar ett enkelt beat tills det sitter. Deras slickade neonsound utgörs av långsam och svart disco, blank hud och några stön. Det låter förvånansvärt nedstämt, som om festen är på väg att ta slut och champagnen torkat in i glasen. Först är det rätt snyggt, men jag tröttnar snabbt på den här välpolerade och tjatiga Alexander Bard-popen. Såklart är det smaklöst och ytligare än vattenpöl. Att förekomma all kritik genom att kalla plattan för Pink Trash är därför ett genialt drag. Jag lägger till ett skällsord: fånigt. Ja-nej-ja-stönsången i märkliga Psyco sexuality får mig att rodna rejält. Det är inte det minsta vågat eller sexigt, bara pinsamt.

JESSICA DALMAN

Gretchen Wilson

  • One of the boys
  • SONY/BMG
  • betyg 3
  • Country

Gretchen Wilson är sinnebilden av den amerikanska drömmen. Hon växte upp i en trailerpark, slutade skolan i förtid och tog jobb i samma bar som sin mamma. I många år försökte hon utan framgång lansera sig hos skivbolagen tills hon som 31-åring äntligen fick släppa sin debutskiva "Here for the party", en skiva som sålde fem miljoner ex och gick upp i topp på listorna. På tredje albumet "One of the boys" levererar Gretchen samma rotnära country som hon slog igenom med. Musikerna är från Nashvilles A-lista och levererar fantastiska steel guitar-toner, mandolinslingor och stråkar att gråta över. Allt skulle vara toppen om man slapp Gretchens bredbenta coyntry-klichéer om whiskey, villiga kvinnor och tuffa män.

Cecilia Ekebjär

Lions Share

  • Emotional Coma
  • AFM Records
  • Betyg: 3
  • Hårdrock

Det är sex år sedan Lions Shares senaste studioalbum och tiden har varit nådig mot frontmannen Lars Chriss skötebarn. Lions Share anno 2007 är en uppgraderad dos melodiös hårdrock som vuxit till sig i styrka, tyngd och svärta. Jag har alltid upplevt bandet som kompetent men aningen blekt, i saknad av den där avgörande gnistan och jävlaranamma som höjer ett band över något som man nickar välvilligt men oengagerat åt. En musikalisk steroidinjektion i form av nedstämda och rått tuggande gitarrer och Borlängesonen Patrik Johanssons (Astral Doors) tordönsstämma har begravt vad som fanns av den forna blekheten. Metallen har stärkts och den polerade tendensen förlorats i ett trolskt och mörkt musiklandskap. Det doftar inte så litet av åttiotalets Black Sabbath, men det är gott så, jag har alltid ansett att originalitet inte är ett värde i sig. Lars och Patrik & co har funnit en nerv som det gäller att förvalta och utveckla.

ANDERS LAGERQUIST

R. Kelly

  • Double Up
  • (Sony BMG)
  • Betyg: 4
  • R&B

Ett av vinterns största musikögonblick rymdes i R. Kelly vers i Brooklynrapparen Fat Joes låt Make It Rain. När Kelly går upp i falsett i slutet av raden "I try to stay R&B, but these streets is a part of meeeee" är det bara att åter ställa sig upp och göra vågen för en av den moderna popmusikens allra största. På Double Up är det också hiphopen och dess osmakligt vackra och överdimensionerade gatuestetik som lyser tydligast. Känslorna är större, sexmetaforerna knasigare och kasten mellan genialitet och ren galenskap tvärare än på länge.

Double Up är det tionde albumet sen 1994 från den snart fyrtioåriga låtskrivaren och sångaren från Chicago. Fem av de nio föregångarna har varit USA-ettor. De andra fyra stannade på försäljningslistans andra plats. Inget tyder på att Double Up skulle avvika från den statistiken vilket gör den till ännu ett R Kelly-album i mängden. Men ett lika oumbärligt sådant.

Jonas Grönlund

Ayo

  • Joyful
  • Polydor
  • betyg: 3
  • singer/songwriter

Har Ben Harper en sjungande tvillingsyster? I så fall borde hon låta ungefär som här. Ayo var förband åt Omar och Cody Chestnut förra året och fick därefter möjlighet att spela in sin debutplatta. Och man kan väl säga att trummorna, den mjukt sträva rösten, den tillbakalutade gitarren och sättet att ta sig an en textrad påminner en hel del om den politiske singer/songwritern från Kalifornien. Här finns inslag av calypso, soul och reggae, här finns teman som kärlek och svek, här finns melodier som rycker och drar i hjärteroten men framförallt finns här en soft känsla som manar till lugnare tempo. I hängmattan med sommarboken över näsan, i soffan tillsammans med en intressant person och en flaska vin eller på strandpromenaden blir Ayo det perfekta kompet. Tyvärr är anrättningen lite för utslätad för att bli något mer än just ett komp.

FREDRIKA HILLERVIK

Maps

  • We Can Create
  • Mute/EMI
  • Betyg: 4
  • pop

Bakom Maps står James Chapman. We can create är hans första fullängdskiva, inspelad i hans lilla sovrum och mixad på Island. Det är svepande, klingande rymd-pop. Elektroniskt men samtidigt jordnära. Musiken påminner om Sigur Ros och vissa låtar saknar nästan helt James Chapmans viskande drömska röst.

Musiken fläker inte direkt ut sig i första taget, det tar ett tag att lyssna in sig. Skivan kräver uppmärksamhet hela tiden och de lugna låtarna får mig att bara vilja blunda. Glory verse är så skönt avslappnande med långa melodiska sekvenser att omvärlden försvinner för en stund.

JOHANNA LUNDIN

Hayati Kafe

  • The Copenhagen session
  • (Riviera/CDA)
  • 4
  • jazz

Den turkiske sångaren Hayati Kafe kom till Sverige 1962 och hamnade i Carl-Henrik Norins band. De renläriga jazzomanerna såg på honom med en viss skepsis, det ska erkännas. Numera räknas han till de verkligt stora svenska jazzssångarna av skäl som är mycket tydliga här. Här har han samlat ihop ett verkligt kanonkomp med Svend Asmussens husmusikanter på senare år Jacob Fischer och Jesper Lundgaard på gitarr och bas och en av världens absolut bästa pianister Jan Lundgren.

Kvartetten bjuder 14 låtar ur den amerikanska sångboken, låtar man trodde sig ha hört till leda som här får nytt liv. Möjligen menar en och annan som betraktar "energi" och " attityd" som musikaliska superlativer att det här är förutsägbart och en promenad i jazzens mittfåra. Än sen?

Här handlar det om jazzsång-och musik i världsklass och man förstår att Hayati stortrivs. Jan Lundgrens sparsmakade pianokommentarer kan göra vilken solist som helst euforisk och hans danska medmusikanter lägger ut en musikalisk studsmassa av den mjuka sort som man måste vara hopplöst trendfixerad för att inte falla pladask för. Världsklass är ett ord som har full täckning här.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons