Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Richard borde ha varit tungviktare

Annons

Jag trodde regissören Linus Fellbom skulle ha gjort större ingrepp i Shakespeares Richard III än vad han visade sig ha gjort. Han har visserligen gjort rent hus med lorderna Norfolk, Dorset, Grey, Oxford och Derby; Richmond och hans Margaret syns aldrig på scenen.

Mördarna är inkorporerade i Catesbys gestalt. Edwards söner är spädbarn. Det stora inslaget av släkthistoria (skrivet för att smickra jungfrudrottningen Elisabet) är borta. Ändå är alla huvuddrag i Richard III intakta.

I och med att språket inte heller är omarbetat och anpassat i någon högre utsträckning förs pjäsen inte över till någon annan tid eller sättning.

Scenbildens svarta kolonner fungerar mer som ett nollställt och esteticerat Towern på 1400-talet än som den avsedda modernistiska inramningen.

Klänningar, frackar och kostymer transkriberas till läder. För Richard själv i slutakten har inspirationen kommit från Marilyn Manson.

Bente Lykke Møllers scenografi och kostym är återigen en klockren fullträff, även om jag undrar om inte stora namnskyltar på alla kläder är att underskatta publiken.

Nine Inch Nails ordlösa musik är en suggestiv stämningsskapare i såväl sina ödsligt lyriska passager som i ett larmande strids- och musikkaos mot slutet.

Richard III:s viktigaste dramatiska komponent är huvudpersonens resonemang med publiken och det tillstånd av överlägsen kunskap om drivkrafterna som den därmed försätts i.

Förkunskaperna gör många repliker dubbeleggade och bland annat i detta visas Shakespeares överlägsna briljans som dramatiker.

I spelrummet mellan gestaltning och publikens förkunskaper kan olika saker betonas. Jag önskade en i huvudsak självdestruktiv, tragisk och plågad Richard, gärna med drag av Macbeth, men fick i Rikard Wolff en finessrik, ironisk och cynisk intrigör och människokännare.

Fellboms Richard III är tämligen uppsluppen. Det är litet trevlig splatter när blodet återkommande sprutar som vatten och litet svart fars när ett avhugget huvud i en svart återvinningspåse bollas runt som en het potatis!

Till föreställningens allra mest lyckade regigrepp hör att den totalt bortkollrade borgmästaren och Buckingham ger sig ut i publiken, som därmed blir medskyldig till omröstningen om att tronföljden ska brytas.

-Passar det bra med kröning i morgon? frågar Richard III några flickor på första bänk.

-Ja, svarar de och skrattar.

Egentligen är det förstås oerhört, men jag klandrar dem inte. Det är alltför lätt hänt. Kan masspsykologi och vilseledning åskådliggöras bättre?

Det finns något revymässigt och övertydligt över Wolffs fysiska gestaltning, där han går hukande och med förvriden arm i lång svart handske.

Skillnaden mot Ian McKellens (i filmen från 1996-se den!) elegante men av vanskapthet drabbade adelsman är påtaglig.

Pjäsen klockar in på två och en halv timme och har många gånger, särskilt före pausen mellan vad som var tänkt som akt tre och fyra, ett mycket forcerat tempo.

Den stora skådespelarprestationen i föreställningen, Elisabeths (Veronica Dahlström) brottning med sig själv om huruvida hon ska gifta bort sitt enda icke mördade barn med dess syskons mördare, visar hur mycket som skulle varit vunnet om orden skulle fått ha den blytyngd de skulle kunnat ha.

Den uppstressade farten går ut över inledningsmonologen där Richards karaktär naglas fast, scenen där mördaren Richard vinner Anne inför hennes makes lik, Clarences symbolmättade monolog innan avrättningen och Richards tvivel och rädsla inför slutstriden mot Richmond.

Totalt sett är detta därför en alltför lättviktig Richard III, alltför inställd på att underhålla och med för litet fokus på det djupt mänskliga i dramat.

Som alternativ huvudperson seglar i den här regin Catesby upp. Han är den som kröner Edvard i en tillagd inledningscen och i slutscenen överväger han under en skälvande sekund att sätta den herrelösa kronan på sitt eget huvud.

Däremellan vandrar han (Jens Ohlin) som en färglös zombie, en personifierad funktion, en uttryckslös försteexekutör på maktens byrå för "våta jobb" - genuint obehaglig men alltid närvarande i ett klaustrofobiskt hovliv.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons