Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Regissören är inte gud"

/
  • Öppen. Regissören Neeme Kuningas vill inte dra alltför uppenbara paralleller mellan Rigoletto och verklighetens utsvävande envåldshärskare.  Foto: Jens Runnberg

Annons

Rigolettos drygt 150-åriga tolkningshistoria är både ett problem och en fördel för Kuningas inför den nyuppsättning som har premiär i Dalhalla i övermorgon.

- En stor del av publiken vet vad som väntar och har förväntningar på vad de ska få vara med om; det är bra. Men samtidigt är det svårt att överraska som regissör.

Dalhalla Opera 2007

Kuningas uttrycker skepsis mot att flytta handlingen till en annan epok än den kompositör och librettist skrev för.

- Det där är ju på modet numera, men överföringar kan få orimliga konsekvenser och utlämna publiken till regissörers nycker. Idén måste vara oerhört bra och inte alla överföringar till 1950-, 1960-talet eller framtiden som jag har sett har varit det.

Kuningas ser historien i Rigoletto främst som ett emotionellt drama. I idealfallet kan hans regi provocera publiken att bli något av medförfattare i vad som händer.

- Alla har sina egna känslomässiga minnen som kan väckas. Det är mitt uppdrag att göra det. Jag vill inte förklara dramat eller peka finger. Regissören är inte gud.

Kuningas vill inte göra en sluten tolkning genom att dra en uppenbar parallell till stater med envåldshärskare som Kina eller Irak (Saddams söners behandling av kvinnor var ju ökänd och Mao beställde också fram oskulder).

Rigoletto utspelar sig i hertigdömet Mantua i Italien på 1500-talet där en allsmäktig hertig tvingar hovet att ge honom unga kvinnor att förföra eller begå övergrepp mot. Fäder och äkta män som opponerar sig avrättas.

Vid hovet verkar narren Rigoletto. Han lever ett dubbelliv som cynisk underhållare på kvällen, när han hånar dem som drabbas av den libertinske hertigen, och ömsint fader på dagen, när han för att skydda sin dotter från den onda världen håller henne isolerad och inlåst.

Hertigen och dottern möts i kyrkan och inleder en kärlekshistoria i vilken hertigen ljuger om vem han är. Hovet rövar bort dottern, i tron att hon är Rigolettos älskarinna, och levererar henne till hertigen.

Rigoletto anlitar en yrkesmördare för att döda hertigen, men dottern träder emellan och ger sitt liv för att agera lik i den säck som kastas i floden.

- Jag vill att publiken ska se att 500 år efter att dramat utspelade sig är motiven för att agera, relationerna mellan människorna och människornas passioner oförändrade.

- Rigoletto innehåller de metanarrativa strukturer som varierats sedan antiken och som går att hitta också i de sämsta såpoperor.

- Berättelsen äger rum till Verdis mäktiga och rörande musik. Verdi är för musiken vad Shakespeare är för dramat.

- Orden är vad, men musiken är hur och varför. Bibeln för regissören är Verdis partitur. Där finns inte sällan motsägelser. Musiken visar att karaktärerna döljer sina verkliga avsikter bakom orden!

Vad gäller framställningen betraktar Kuningas sin regi som tämligen traditionell, utom på två avgörande punkter.

Föreställningen kommer att betona att det är Rigolettos yrke att vara narr och att det är en yrkesroll som han också kan lägga av sig. Efter Monterrones andra förbannelse lägger Rigoletto av sig narrmasken med puckelrygg och allt.

För det andra anser Kuningas att det är orimligt ("det gör tragedin till en komedi!") att far och dotter i slutet sjunger en 20-minutersduett efter att hon fått Sparafuciles kniv i bröstet.

- Jag har tagit bort henne från scenen och gjort det till en vansinnesscen för Rigoletto istället. Hans liv är över. Det är naturligt att han blir galen.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons