Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recept mot vaneseende

Annons

Grafikern Ulla Fries gjorde sitt första kopparstick i Falun. Det var 1969 hon besökte grafikverkstaden, som då drevs i ABF-regi, och grafikern Einar Johnson stack en stickel i hennes hand.

Några år senare flyttade Uppsalaflickan till Stockholm och gick på Konsthögskolans grafiklinje. I dag tillhör hon landets skickligaste grafiker med kopparstick som specialitet.

Det finns något på en gång mystifierande och oemotståndligt lockande i Ulla Fries bilder på växter och djur. De ter sig i förstone så tryggt förankrade i den svenska grafikens intima sfär. Den förfinade nåltekniken markerar att hon är en värdig traditionsbärare.

Men underströmmarna i motiven leder bort från idyllen ut i okänd mark. I själva verket är det i förlängningen bilderna verkar starkast, i det outtalade.

I "Filosofen" sätts dubbelheten på sin spets. En fladdermus fäller med en storartad gest ut ena vingen, full med visa mäns namn. Men kan de ge oss sanningen om livet? Något i djurets blick får oss att oroligt undra vad han döljer i den andra, tätt hopvikta vingen.

Humorn i Ulla Fries bilder är alltid närvarande och verkar lika försonande som ömsintheten. Den underfundiga humorn finns också i hennes yttre framträdande, i blandningen av fnissighet och hemlighetsfull tystnad.

- Till och med de fulaste varelser kan visa tillgivenhet, säger hon och pekar på ett märkligt litet fabeldjur med snabel och kottetaggar, som lutar sig mot sin mamma.

De kallögda slingriga murenorna på en annan bild mötte hon i Paris underjordiska akvarium för många år sedan. En sinnebild för hur man kan känna sig i en hård storstad, där kottetaggar kan vara en tillgång.

Naturen fungerar som den gemensamma språklänken till betraktaren. Ulla Fries talar genom gester och kroppsspråk hos de obetydligaste varelser.

Även en liten skalbagge kan uttrycka mänsklig erfarenhet i hennes bilder. Ända in i döden tyr sig två insekter till varandra, vilande på rygg. En annan död krabat har naglats på samlarens nål, benen flyger bakåt som om den fångats i flykten.

- Varelserna är aktörer i stället för mig, säger Ulla Fries och vill med det betona att det privata för henne är mindre intressant än det allmänmänskliga.

Skulptören Rune Rydelius (som är uppvuxen i Hofors och utbildad på Konsthögskolan på 1970-talet) har även han en humanistisk ton i grunden. Men han närmar sig frågorna med en helt annan rastlöshet, flyr det förutsägbara och tar hellre till gips, kartong och skrot än etablerade skulpturmaterial.

Det finns också likheter. Känslan för linjen är en. Rydelius trådskulpturer kan kännas grafiska där de avtecknar sig som mörka silhuetter på tunna spindelben.

Likhet finns också i sättet att respektera rymden, den tomma ytan kring centrum.

Med tunna järntrådar bygger Rydelius rörelse i rummet. Många skulpturer utför en rytmisk dans eller är på väg bort med stora kliv. Som den flyende serbiske soldaten med k-pisten på axeln som konstnären såg i en reportagebild och omstöpte till "Krigare" i en skulptur laddad med vaksam spänning.

För Rune Rydelius är vägen lika viktig som målet. Han arbetar intuitivt efter ögonblickets ingivelse. Ibland träffar han rätt, ibland förkastar han. Då bryts skulpturen sönder och övergår i en ny.

- Det är som att följa sig själv i spåren och se en utveckling, säger han. De trasiga delarna har sina egna uttryck och när de möts kan intressanta konstellationer uppstå.

Konsthallen är rikligt fylld med hans upptäcksfärder. Inte minst med små skissmodeller, de är så många att de delvis tar ut varandra.

Det finns en stor känslighet i Rydelius intuitiva, lite nerviga, sätt att fånga uttryck. Inlevelsen är direkt och ibland hudlöst nära, som när den lilla människan skildras, i skulpturen "Spaden".

Genomgående blåser en frihetslängtande upprorsvind genom de här okonventionella tråd-, pinn-, papp-, brons- och betongskulpturerna.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons