Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publiken gillar Carola

Annons

Daldansen

Carola

Hedemora, lördag 27 juli

Publik: över 3 000 på området

Det ryter till som av en Harley Davidson och in kommer den efterlängtade. I kortkort skinnkjol drar hon några ackord på en elgitarr i värsta rockbrudsposen.

Rösten är sig lik. Den är stark och säker, personlig och helgjuten och ligger skönt i hörselgången. Även de höga tonerna har mjuka spetsar. Kvinnan på scenen verkar född med en mikrofon i näven.

Publiken utmärks av sin brist på homogenitet. Småbarnsföräldrar har tagit med familjen till Sveaparken, tonåringar tränger sig fram i flockar och gråhåriga damer klappar med i refrängerna. Någonstans runt 20-25 finns dock ett tomt hål i åldersstegen.

Det lilla läderfodralet byts ut mot sommarvit kostym. Fingret pekar upp mot himlen då och då och handflatan höjs mot sommarnatten i det frireligiösa rörelsemönster som alltid varit en del av Carola. Det är svårt att sätta etikett på henne, och trist att ens försöka. Att hon sjunger om ett himmelskt rike och kärleken till Gud är inget hon sticker under stol med, eller som gör texterna mindre allmänt tolkningsbara.

Men jag har svårare att ta mellansnacket. Trots att hon slimmat ner det till enstaka meningar lyckas hon få in för många "härligt", "underbart" och "värme". Hon känner sig "som ett med oss här i Hedemora".

Inte ens den bröliga publikdelen sväljer det.

Men den blidkas när bandet tonar ned kompet och "Mickey" inleder ett hitmedley. Det hjälps inte att Carola redan tidigt förklarat att hon är mer än en nostalgitripp, både fjortisar och 35-åringar spelar fortfarande de här låtarna på sina förfester. Det är party och lördagskväll och Tommy tycker om mig. Carola släpper något av sin scennärvaro. Snuttar går utslätade in i varandra och avslutas med en helkroppsamputerad Främling. Medleyt känns mest som en eftergift för publikens skull, och vi som lyssnar är tacksamma för de takter vi får.

Tyvärr får Carola aldrig vara bara sin röst. Alltför många har följt henne från rosatonad Häggkvist-fanclub genom Livets ord, offentligt havererad familjeidyll och blinkande ledig-T-shirt. Vi i publiken har en hel veckotidningshistoria som dagens Carola måste överglänsa.

Med schlagervinnaren från -91 lyckas hon blända oss. Carola fångas av en stormvind i sin kanske bästa låt genom tiderna. Den passar hennes röst, hennes rörelser och utstrålning och fläktar av scenenergin når även åhörarna.

Det nya albumet "My show" håller och bygger egentligen upp showen. Än så länge har "I believe in love" nått fram till den breda publiken och skvalradion, men det mesta är lätt att hänga med i, vaja med armarna och småstampa till. "I´m coming home" är värd ett eget omnämnande och en rekommendation.

När Carola lämnar byggnaden till motorcykelvrålet är kön lång framför autografbordet. Inga klagomål hörs. Vi i publikblandningen är nöjda och de bröliga sjunger fortfarande på Mickey.

JOSEFIN OLEVIK

Mer läsning

Annons