Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publiken fortsätter att älska Wells

Annons

I år är det jubileumsturné där höjdpunkten kommer att vara en konsert på den inre borggården i Stockholms slott. Få om ens något svenskt musikaliskt koncept har rönt sådan framgång som Rhapsody in rock.

Vad är då hemligheten? Svulstiga shower med en samlad brigad av svensk artistelit är ingen ny idé i svensk underhållningshistoria. En avgörande faktor är naturligtvis hur Robert Wells själv har hanterat och tagit tillvara sin framgång.

Han tillhör den ganska sällsynta skara musiker som vet hur man omsätter sitt underhållningsvärde i pengar. Han ser nyktert på sitt artisteri och vet hur man handskas med plötslig framgång.

- Han tillhör dem som alltid kommer i tid, alltid är nykter och alltid gör bra ifrån sig, sade pianisten och vännen Charlie Norman en gång om Robert Wells angående hans stora popularitet.

Framgångssagan bygger således på Robert Wells näsa för vad folk vill ha i kombination med affärstänkande. Som musiker är han naturligtvis enormt skicklig. Men hans styrka som pianist ligger mindre i det stilmässiga uttrycket än i den tekniska skickligheten.

Han är en virtuos, som vet att människor bli imponerade av hans flinka fingrar. Att han framför sina stycken lätt tillbakalutad och med ett lagom överlägset leende på läpparna gör effekten desto starkare.

Robert Wells har lyckats med sin föresats att tilltala den svenska medelålders medelklassen - en grupp som törstar efter lättsmält underhållning och överraskande effekter.

Wells har sedan skickligt hanterat den mediala uppmärksamheten som formligen exploderade efter de inledande konserterna i Dalhalla och succéåren med programserien Så ska det låta!

I takt med den ökande populariteten har även de ekonomiska förutsättningarna för Robert Wells förbättrats - Rhapsody in rock har genererat enorma vinster som hela tiden plöjs ned i verksamheten för att göra showen än mer påkostad och svulstig.

Årets upplaga tillhör dock inte de mest pompösa i Rhapsody in rocks historia, kanske Robert Wells nu anar att showen riskerar att bli överlastad.

De bombastiska effekterna har tidigare tenderat att kväva musiken. De flåshurtiga försöken att överträffa sig själv är i år färre.

Men showen ger ett redigt intryck, den utstrålar kvalitet och är som vanligt minutiöst genomtänkt.

Dock är den som musikalisk upplevelse tämligen ointressant. Robert Wells egna nummer följer samma mönster som tidigare - en blandning av klassiskt och modernt.

Humorgänget från Parlamentet lyfter showen ordentligt - värdiga efterföljare till Robert Gustafsson. Det blir ett Queen-medley som rejält höjer temperaturen i publiken.

Även om musikartisterna tillhör de mest aktuella och populära är det ingen som står ut mer än de övriga i årets show.

Charlotte Perelli och Jill Johnsson gör bra sånginsatser, liksom Martin Stenmark.

Tito Beltran har varit med Wells flera gånger tidigare och gör sitt jobb som han ska. De gör alla tillfredsställande - och förutsägbara - insatser.

HENRIK SJÖGREN

Mer läsning

Annons