Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publiken blev vild när Pavarotti gjorde entré

Annons

Min goda vän Ina Vartelsky jobbar i kvarteren där tvilllingtornen brukade stå, i staden där det ligger åtminstone ett hyfsat operahus. Och nu har hon intresserat sig för opera. Hon skrev ett e-brev den 14 mars, litet häpet, litet storögt och inte så litet rörd, om en ganska speciell föreställning som många skulle önskat att de gått på. Den 13 mars skulle hon vara med om en föreställning som blev historisk.

Genom kontakter lyckades hon komma över en biljett för 35 dollar på en balkong där delar av scenen syns.

På vägen till The Metropolitan Opera överfalls Ina av en habitué som bjuder 500 dollar för hennes biljett, men hon nekar och behåller den. Faktum är att också efteråt har den redan använda biljetten ett värde - men inte ens då säljer hon till någon i folkmassan som står utanför huset.

Förra året ställde Luciano Pavarotti in. Då hänvisade han till en plötslig sjukdom som ingen trodde på. Han nästan hånades av operachefen Joseph Volpe. Ändå fick Pavarotti öppna famnen när han erbjöd sig sätta punkt den här månaden i stället, återigen med Tosca, och Met mönstrade alla gamla och nya stjärnor för lunchmottagningar som uppvisade sådan glamour som bara New York kan visa upp.

Det här med luncher är ett problem för Pavarotti. Han tycker om dem för mycket. Ina skriver att tenoren är "otroligt stor" och då menar hon inte röstligt. "Han kan knappt röra sig över scenen, folk stödde honom överallt han skulle". Efteråt hotade Pavarotti att återuppta karriären igen. Jag hoppas inte på mirakler. Han borde slutat för flera år sedan.

Kanske kulminerade hans röst med inspelningen av Lucia di Lammermoor mot Joan Sutherland 1971. Den är en oomtvistad klassiker. Hör bara hans Fra poco a me ricovero från den. På senare år har namnet varit större än artisten, och artisteriet omvandlat till en medial cirkus.

Men det är när Ina beskriver publiken, som minns honom som han var, som jag känner rysningar. "De blev absolut vilda, jag har aldrig upplevt sådan extas på någon teater, folk skrek, stående, de hoppade varje gång han gjorde entré och efteråt var det 45 minuters stående ovationer - jag skämtar inte, folk ville helt enkelt inte låta honom gå därifrån". Alla bröt mot fotoförbudet, Pavarotti grät, vinkade med en enorm näsduk och en stor skylt firades ned från taket ovanför publiken redan innan föreställningen var över: "We love you, Luciano".

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons