Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Provocerande showclown

Annons

Kolla här, Lemmy! Den här skiten måste man lira som en nigger", skriker Ted Nugent när han spelar riffet till sitt gamla paradnummer Cat Scratch Fever på Sweden Rocks festivalscen.

Lite senare tillägnar han en låt till alla amerikanska soldater, för att de så hjältemodigt "dödar alla de där jävlarna" i Afghanistan.

Det går att säga många saker om Ted Nugent. Men det går inte att påstå att gitarristen agerar politiskt korrekt. Vare sig på scenen, eller vid sidan av den.

Det finns de som skulle hävda att Ted Nugent är ett ultranationalistiskt rasistsvin som skjuter politiska giftpilar från den brunfascistiska högerns yttersta ytterkant.

Det finns också de som skulle hävda att Ted Nugent är en tämligen färgstark men i grund oförarglig showclown som lirar gitarr så det ryker och njuter för fulla muggar av att provocera sin publik.

Kanske ligger det några små korn av sanning i båda de ovanstående omdömena.

När den 53-årige rockhjälten Ted Nugent kommer till Sverige för att möta publik och press för första gången på 24 år så slår det i alla händelser gnistor åt alla håll och kanter. Ted Nugent lägger rabarber på hela festivalområdet.

- Hey, motherfuckers! ropar en storflinande Nugent när han möter pressutbådet i backstageområdet.

- Hey, motherfuckers! ropar en storflinande Nugent när han möter publiken som samlats vid Festival Stage.

Ted Nugent är en amerikansk artist. Det går liksom inte att ta fel på. Självförtroendet, de högljudda orden och gesterna, viljan att ta mycket plats, de starka kulörerna... egenskaperna är så klassiska och i Nugents fall så uppblåsta att det nästan blir parodiskt.

Det känns som om gitarristen är djupt allvarlig. Men med en självironisk glimt i ögat.

När Ted Nugent kliver in på scenen eller i ett rum så gör han det för att ta över hela showen.

Inget snack.

Alldeles för mycket snack.

Så fort Ted Nugent öppnar munnen strömmar bisarra politiska grodor och provocerande lustifikationer ut med kraften hos en översvämmad vårälv.

- Ni måste prata riktigt högt för jag hör inget vidare! gormar Nugent till journalisterna.

Hur kan det komma sig? Är det månne tinnitus efter långvarigt gitarriffande på stenhög volym? Inte då.

- Det är min Magnum 44:s fel.

De dunkla, dubbla, vettvilliga, humoristiska, fascistoida eller rent bindgalna budskapens källor tycks outtömliga.

- De som kallar mig rasist vet inte vad de snackar om. Min basist heter Marco Mendoza och han är en svartskalle.

Så där låter det om Ted Nugent. Precis hela tiden.

När Ted Nugent inte spelar rock'n'roll och leker gitarrhjälte på scenen så jagar han djur i skogen med pil och båge. När han kommer in på ämnet jakt formligen haglar han ur sig dubbelpipiga tokroligheter i pumpgevärstakt.

-Efter att ha varit ute och jagat och dödat riktigt många djur gillar jag att komma hem och spela rock'n'roll.

- Vad jag tycker om vegetarianer? De är goda grillade, med lite salt och peppar på.

- Älgar?!?! Jag har dödat mängder med älgar i Alaska. Riktiga älgar, inte sådana där små mesiga jävlar som ni har här i Sverige!

- Vafalls!?!?! Äta älgar. Jag äter ingenting annat. Men hemma jagar vi dem ärligt med pil och båge, vi kör fan inte över dem med bilen som ni brukar göra, säger Ted Nugent.

Ögonen glimmar av utmaning och humor när han säger det. Som om han bara väntar på att någon stackare ska våga försöka käfta emot så han får nöjet att smula sönder dem till molekyler i en verbal frontalattack.

Ted Nugent snackar sig varm om killar som Boo Didley, Chuck Berry, James Brown och musiken från Motown. Han berättar anekdoter från möten med 60-talets färgade musikhjältar, och om jamsessioner med Jimi Hendrix. Han värjer sig energiskt mot att bli stämplad som rasist.

- Det är absurt. För mig så står ordet nigger för någonting positivt, och när jag kallar någon för nigger så är det den största hedersbetygelse jag över huvudtaget kan tänka mig.

I nästa andetag propagerar han med högerfanatikerns iver för att USA borde dra in alla former av ekonomiskt bistånd till länder som har fräckheten att protestera mot stormaktens politik.

En märklig man. Som redan i förväg kan se giget på Sweden Rock framför sig. Och vet hur rock'n'rollen ska låta.

- Det är egentligen ganska lätt. Du kollar bara in tjejernas arslen. Om de skakar på dem så vet du att musiken är bra.

Och den här spelningen kommer att bli... ?

- Upprörande! Alla kommer att bli fullständigt chockerade. Och alla som tror på djurens rättigheter kommer skita blod.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons