Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Proffsigt värre, P-Floyd

Annons

Det finns två typer av coverband. Den första kategorin omfattar de klassiska pubbanden som levererar Fogerty, Ledin och Gessle på löpande band - till pöbelns stora förtjusning. Glädjen för det egentliga musicerandet hos musikerna är nog förhållandevis ganska liten jämfört med önskan om snabba pengar.

Den andra kategorin innehåller de band som specialiserat sig och är inriktade på en specifik grupp eller artist - de så kallade tribute- banden.

Största skillnaden mellan de två kategorierna är att den senare först och främst spelar den musik banden själva vill - inte vad en skränande publik under småtimmarna på Högfjällshotellet i Sälen önskar. Detta till trots är tributebanden oftast inte ett dugg mer intressanta, men de kommer undan med lite mer respekt.

Falubandet P-Floyd behöver väl kanske ingen mer ingående presentation längre då de efter bland annat fjol-årets succé i Dalhalla skapat sig ett välkänt namn även långt utanför Dalarnas gränser.

Som namnet avslöjar spelar bandet uteslutande alster av Pink Floyd, vilket placerar dem i kategori nummer två när det gäller coverband. Dock är bandet lite mer spännande jämfört med många av sina stallkamrater då de framför allt verkar gå helhjärtat in i allt de företar sig - inget får lämnas åt slumpen.

Musikaliskt har de även den goda smaken att våga släppa lite på originalversionerna och ta ut svängarna - vilket gör det mycket mer levande och intressant.

Gårdagskvällens turnépremiär på X-huset i Falun var i stort sett utsåld, och man kan inte undgå att bli lite förvånad hur pass folkärt bandet blivit.

P-Floyd bjuder den trogna publiken på en proffsig, tajt och välspelad show där gitarristen Jan Stumsner är kvällens uppenbara stjärna med makalösa gitarruppvisningar. Att bandet inte slaviskt följer originalen visar de bland annat i rysligt vackra Welcome To The Machine, som i min mening till och med höjdes några snäpp iden nya tappning. Inte illa.

Frontaren Hans Lundin blandar och ger med sånginsatserna, men samtidigt får man väl ha i åtanke att originalsångaren David Gilmour säkerligen inte kommer att gå till historien som den mest tonsäkre vokalisten.

Tyvärr var jag tvungen att lämna konserten i halvtid på grund av pressläggning, men om P-Floyd höll andan uppe under hela kvällen lär

länets "floydianer" inte blivit besvikna.

TOBIAS ANDERSSON

Mer läsning

Annons