Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Primal Scream har nyktrat till

Annons

I maj 1997 dog prinsessan Diana i en bilkrasch i Paris. Primal Scream skulle spela i London samma kväll som hennes begravning, men turnéarrangörerna ställde in spelningen "som ett tecken på respekt". Bandet reagerade våldsamt, och skrev i ett pressmeddelande: "Vi har ingen som helst respekt för Diana Spencer eller någon annan medlem av kungafamiljen. Vi är motståndare till monarkin. Polisen vägrade sköta säkerheten på spelningen och därför drog kommunen in tillståndet. Vi ville spela."

Den 10 september förra året framförde Primal Scream sin nya låt "Bomb the Pentagon" för första gången. Dagen därpå störtade ett kapat flygplan i Pentagons högkvarter i Washington. Men den här gången var Primal Screams principer inte starkare än deras medkänsla. På den kommande skivan har låten bytt namn till "Rise", och texten har skrivits om.

- Man kan hata Amerikas militära och ekonomiska politik så mycket man vill, men när det handlar om riktiga människor... Jag minns när jag såg katastrofen på tv och det första jag tänkte var "Fuckin' hell, alla barn som kommer att gråta för att deras mammor och pappor aldrig kommer hem". Om planen kraschat i Bush-ranchen så hade jag inte sagt så mycket, men att ha ihjäl folk som bara gör sitt jobb - det är sorgligt, säger basisten Gary "Mani" Mounfield.

Primal Scream var ett av det sena 1900-talets mest inflytelserika brittiska band, och hyllade "Screamadelica" från 1991 anses av många vara 90-talets viktigaste skiva. Men bandet har alltid klassats som ett kultband mer än ett världsband, och de sex skivorna har fått motta lika många rejäla sågningar som hyllningar.

- Vi är för exotiska och för stora i käften för masskonsumtion. Jag skulle vilja att alla gillade Primal Scream men många i musikbranschen tror nog att vi är en bunt knäppa knark-ufon och gaphalsar. Men vi är snälla som kattungar. Vi gör musik, helt enkelt.

En av anledningarna till att Primal Scream har haft så varierade framgångar är att de har problem med att välja genre. Med varje skiva tar de ett kliv in ett nytt musiklandskap, från slammerpop på debutplattan "Sonic flower groove" via den framgångsrika fusionen mellan rock och dansmusik på "Screamadelica", till den svartsynta politiska ilskan på förra skivan "XTRMNTR" - för att nämna några.

I sommar kommer en ny skiva och den här gången är den produkten av ett vuxet och mindre konfliktfyllt Primal Scream.

- Om man jämför med "XTRMNTR" som var mörk, våldsam och arg så tror jag att vi frigjorde våra demoner där. Jag tror att vi är lyckligare och mår bättre nu, som människor och musiker.

Vi sitter i soliga Berzeli Park i Stockholm och studentekipagen åker vrålande förbi. Mani dricker öl och proppar i sig hamburgare med ett godmodigt leende från öra till öra. Han ser ut som en kerub med Gallagherfrisyr, och delar ut raspiga kindpussar till både skivbolagsrepresentanter och journalister. Han är den direkta negationen till den klassiske surmulne brittiske rockmusikern.

Mani började sin karriär som basist i ett annat hyllat brittiskt rockband, Stone Roses. Bandet splittrades 1996 och Mani tillkännagav att han nu skulle spela med Primal Scream eftersom det var "ett av de tre band som jag någonsin skulle kunna tänka mig att gå med i" (de andra två var Oasis och Jesus And Mary Chain). För Primal Scream blev han något av en räddningsplanka. Bandet hade gjort droger till sin favoritsysselsättning och när Alan McGee, grundare av legendariska skivbolaget Creation, fick reda på att Mani blivit medlem i Primal Scream blev han lättad.

- De hade börjat med heroin, och Alan sa "håll koll på dem" . Så jag är väl pappan i bandet, säger Mani och skrattar.

- Jag kände alltid att bandet hade så mycket talang att det skulle vara synd och skam om de sabbade det genom att knarka ihjäl sig. Men jag tror att vi blivit vuxna de senaste fyra åren. Vi har kommit överens om att det finns en tid och en plats för droger och att det inte är i studion eller på scenen.

Men trots den ökade stabiliteten vill Primal Scream fortfarande hålla kvar det galna och farliga i musiken. Mani ser trött ut när han pratar om dagens brittiska rockband - välkammade gossar som satsar på "en musikkarriär".

- Vi har alltid tyckt att rock'n'roll ska vara befolkad av freaks - outsiders och konstiga ungar som använder musik för att sprida ett budskap. Det finns inte många band i England som verkligen har en filosofi kring vad de gör. När man går till studievägledare så kan de säga "vad sägs om en musikkarriär". Musik borde inte handla om karriär, utan om en känsla och människor som vill uttrycka sig och försöka säga något.

- Det finns ingen som försöker spränga gränser i England, allt är för tryggt och konservativt. Det pågår en skön grej i Sverige just nu, med bra rock'n'roll-band. Vi behöver band som Hives, Soundtrack Of Our Lives och Sahara Hotnights som kan sparka oss i häcken. (PM)

KARIN SVENSSON

Mer läsning

Annons