Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Predikanterna är snällare

Annons

När man är ung vill man förstöra allting för att kunna börja om. Man är mycket mer nihilistisk. När man blir äldre blir man också mer konstruktiv. Men vi försöker inte säga något med albumet som helhet, det är endast en redovisning över var bandet befinner sig just nu, säger han.

Lifeblood släpptes den 3 november och den ganska snälla singeln The love of Richard Nixon har hörts i radio en tid. Historien om det walesiska bandet är märklig och föränderlig. 1992 släpptes debuten Generation terrorists och Manic Street Preachers hyllades som rockens frälsare. Och för att riktigt övertyga massmedierna skar gitarristen Richey James in orden 4 real i armen med hjälp av ett rakblad under en intervju.

Två album följde innan Richey James, vars beteende blev allt svårförklarligare i takt med framgången, försvann 1995. Han är fortfarande borta och det mesta tyder på att han begick självmord.

Richey James öde gjorde att rockbandet närmast blev en myt. Nicky Wire, Sean Moore och James Dean Bradfield fortsatte dock att spela och 1996 släpptes fjärde plattan Everything must go.

1998 kom nästa vändning. Bandet som en gång sa att de endast skulle göra en skiva släppte femte albumet This is my truth tell me yours och jättehitten If you tolerate this your children will be next förändrade synen på dem för alltid. Myten om Manic Street Preachers var plötsligt död. Alternativhjältarna hade blivit ett storsäljande popband.

- Du kan inte odla en myt, folk skulle se rakt igenom det. Saker och ting måste bara få vara vad de är. Myt är ett smutsigt ord för oss. En av våra vänner har ju blivit närmast avhumaniserad - han är mer myt en människa i dag. Det faktum att vi betraktades som en myt men inte gör det längre spelar ingen roll för oss.

Lifeblood närmar sig 80-talets popmusik och det går att hitta så skilda referenser som ABBA och New Order bland låtarna. Däremot går det inte att hitta ett spår av det som en gång var radikalt med Manic Street Preachers, varken i text eller musik.

- Folk frågar varför albumet inte innehåller några kraftfulla uttalanden om Irakkriget? Mitt svar är att vi definitivt lever i en tid för kraftfulla uttalanden. Men jag är inte så säker på om de ska göras inom musiken - det är väldigt svåra saker att sjunga om.

Även om bandets musik knappast varit spännande sedan första hälften av 90-talet gjorde James Dean Bradfield och kompani åtminstone ett försök till radikalt beteende när de 2001 premiärspelade låtarna från förra plattan Know your enemy på Kuba med Fidel Castro som hedersgäst.

- Vi skulle bara få en massa problem om vi försökte toppa våra erfarenheter från Kuba. Jag menar: vad skulle vi kunna göra - spela i Kina? Kubaspelningen var en dyr och komplicerad erfarenhet och vi förlorade väldigt mycket pengar även om jag tycker att det var värt det. Nu nöjer vi oss med en vanlig turné.

Om det här var din sista chans att tala offentligt, vad skulle du säga då?

- Jag har aldrig funderat på vad som ska stå på min gravsten eller vilken musik som ska spelas på min begravning. Jag inrättar hellre mitt liv som en musiker och människa som ständigt blickar framåt, säger James Dean Bradfield.

PONTUS HAMMARLUND/PM

Mer läsning

Annons