Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pratig roman faller platt

Annons

böcker

Frans Daniel Nessle

Maud, Var hon likgiltig eller var hon...ja...nej...jag vet inte

Albert Bonniers

Maud gör slut med Paul. I och med detta har det nav monterats som berättelsen kommer att rotera kring. Den utlösande faktorn är när Maud en kväll inte vill se på Motorsågsmassakern. I protest sätter sig Paul ned och skriver en pjäs. Samtidigt får vi inblickar i parets gemensamma historia genom Pauls arbetande minne.

Allt utmynnar i "det fgfhjejfhistiska manifestet", ett ironiskt menat försök till en teori om alltings relativism. Slutpoängen tycks vara att även vår vetenskapligt fastställda världsuppfattning är nog så behäftad med fiktiva inslag.

I baksidestexten passar författaren på att ursäkta sig för den triviala och banala historien. Författaren är för lat för att läsa böcker, får vi reda på, och har därför bland annat sprängt in en Starletserie inom bokpärmarna.

Den uttalat antiintellektuella hållningen får väl ses som falsk blygsamhet och ett medvetet grepp för att blanda fin- och populärkultur. Boken börjar och slutar med en parentes, som i ett efterord förklaras med att berättelsen "inte är väsentlig". Ett märkligt erkännande av en författare, som jag dock är mån om att instämma i.

I inledningen anförs ett citat av Claude Simon. Det är en utförlig objektiv beskrivning av genitaliernas rörelser under ett samlag. Fullt så obeläst som Nessle vill göra sken av är han nog inte. I sin programmatiska nedmontering av den subjektiva verkligheten - speglad i texten i form av djärva meningsbyggnader, upplösning av handlingens logik och karaktärernas subjekt - är influensen från den franska nya romanen tydlig.

Det är här som hela romanprojektet havererar. Där läsaren efterlyser psykologisk och stilistisk briljans finner läsaren pratighet. En tjatig och pubertal nonsensmasturbation.

Till Nessles styrka ska framhållas en driven stilmedvetenhet som vittnar om ett författarämne. Problemet med hans debutroman är att han siktar alldeles för högt och förlorar sig i en glupsk ironi som i sin tygellöshet äter upp läsupplevelsen.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons