Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Polisongerna och falsettskriken avgjorde saken

Annons

Vid det här laget börjar det bli lite väl sent att summera förra årets hårdrockshändelser. Däremot finns det all anledning att blicka framåt.

Kommer etern och listorna fyllas av slätstruken massproducerad dynga eller har det nya året något att erbjuda den långhårige och nitbeklädde?

Båda sakerna stämmer naturligtvis lika bra och dagens bibelord är att den som söker skall finna.

Vi kan exempelvis vara glada åt att Danmark har annat att erbjuda än Pia Kjaerstad. King Diamond släpper i dagarna en uppföljare till sin klassiker Abigail från 1987. Namnet? Abigail II, så klart, med tillägget the Revenge.

King Diamond är en av de som envist vägrar förnya sig. Många tycker kanske att han är lite fjantig med sin sminkade skräckimage och höga falsettskrik. Men det är han inte.

Att han lämnat sitt tydliga avtryck på den moderna metalscenen vittnar om inte annat den uppsjö av hyllningsplattor som getts ut där andra band tolkar hans låtar.

Det brukar inte vara så mycket ståhej när det kommer en ny skiva - de liksom bara kommer med jämna mellanrum. Hans två band Mercyful Fate och King Diamond har tillsammans släppt cirkus 20 plattor sedan början av 80-talet. Det är hela rockvärldens mest särpräglade röst - en röst man älskar eller hatar - som gör att allt lyfter. Utan den vore det platt intet. På det musikaliska planet är han tämligen pålitlig - förutsägbar skulle en del säga. Det handlar så gott som alltid om melodisk heavy metal med knepiga låtstrukturer - Mercyful Fate är något mer progressiva.

Båda banden kör numer parallellt och det har hänt att han spelat förband åt sig själv.

King har en förkärlek till konceptalbum och Abigail II är naturligtvis fortsättningen på berättelsen om den mystiska familjen som figurerar på föregångaren.

Min första kontakt med Kingen skedde genom skolans försorg (tack för det). Vi fick lyssna på ett radioprogram i åttan om Black metal, där bland andra Mercyful Fate, Iron Maiden(!) och Led Zeppelin(!!) var med. Polisongerna, sminket och falsettskriken avgjorde saken för min del.

Arvet fördes också genast vidare till min femåriga lillebror som fick vara testpilot för det klassiska fladdermus-sminket. "Men man ser ju att under det där finns en liten guldlock", sa mormor.

Han har förvaltat det arvet väl. Undrar om engelskafröken var medveten om att hon bidrog till ett litet barns moraliska förfall?

Mer läsning

Annons