Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poliser hämtar också på dagis

Annons

Bilderna har etsat sig fast hos varje svensk som har tillgång till en tv-apparat. På Vasaplatsen i Göteborg gör en demonstrant utfall på utfall där han kastar sten mot polisen.

Hans namn är Hannes Westberg. Han gestikulerar trotsigt och provocerande mot de vid det här laget utmattade lagens tjänare.

böcker

Efter kaoset

Red: Bengt Rolfer,

Janne Sundling

Polisförbundet

Hans utmanande kroppsspråk säger; "där står ni som maktlösa, fega nickedockor. Vad ska ni göra nu då?" Inte långt från stenregnet ligger en polis medvetslös. Han har träffats av en sten i nacken på två meters håll. Hans kollegor vet inte om han är levande eller död.

Polisen heter Thomas Säfström.

När han snart ska vakna upp kan han inte röra sin kropp.

Det sista han minns är att en mobb med mord i sinnet var ute efter blod.

Så händer det som inte ska kunna hända på civiliserade breddgrader. Ett skott brinner av och den stenkastande demonstranten säckar ihop. Därmed har också ett nytt svart kapitel i Sveriges historia skapats.

Konflikter vi trodde hörde hemma i Mellanöstern har fått fäste även hos oss.

I det första kollektiva svenska raseriet fördömdes huliganernas upptåg unisont. När upploppen var över fick poliserna motta spontana applåder och hyllningar från fredsälskande och -saknande medborgare.

I utredningen, och den följande debatten över vad som gick snett, skulle den bilden komma att ändras. Med hjälp av dramatiska bilder som när Hannes Westberg blir skjuten och tar sig för ryggen, kom driftiga maktkritiker med journalisten Janne Josefsson i spetsen att vända på sympatierna.

Polisen hade inte bara gjort sig skyldig till en rad övertramp, det var den som hade provocerat fram upploppen, hette det.

Sverige har en lång historia av inpräglad lutheransk lydandementalitet där det gäller att bocka och buga för överheten. Motviljan mot maktmissbruk och den officiella lögnen sitter djupt i folksjälen. Kittlandet av denna under sekler odlade känsla av oförrättelse blev en tacksam infallsvinkel för tendentiös opinionsbildning.

Att få ordningsmakten att tappa ansiktet framför kamerorna var intressantare än att belysa polisens situation under kravallerna.

För att råda bot på det har Polisförbundet gett ut en samling intervjuer med tjänstgörande poliser; Efter kaoset. Intervjuerna har sammanställts av frilansjournalisterna Bengt Rolfer och Janne Sundling. Deras fackområde täcker samhälls- och arbetslivsfrågor.

Det är just denna aspekt som Polisförbundet vill ta upp med boken: Händelserna i Göteborg var en extrem situation och till syvende och sist är poliser människor av kött och blod med familjer hemma.

Bland det första som slår mig när jag tar del av intervjuerna är att poliserna blev onödigt utsatta eftersom förberedelserna var under all kritik. Prestige i ledningen, naiv uppfattning om riskerna och undermålig samordning gjorde att poliserna blev klämda från två håll.

Svartfärgade sidor i bokens inledning radar upp procentsatser gällande dålig information, bristande skyddsutrustning, arbetspass på upp till 25 timmar, bristande vila etcetera.

Trots de våldsamma konfrontationerna i Nice och Prag, hade polisledningen antagit en policy där ett trivsamt och fridfullt yttre skulle säkerställas genom en mer tillbakadragen polis - "det vänliga konceptet". Den dramatiska felvärderingen tycks ha fått motsatt effekt och i stället bidragit till att öka kaoset.

Poliserna som ger röst åt sin situation i Göteborgskaoset är allt från piketpoliser till fackliga förtroendemän. Gemensamt har de de onödigt extrema upplevelserna.

En bild som träder fram och säger en del om vilken stress som måste ha rått under de förödande dagarna får jag när jag tar del av en facklig förtroendemans berättelse. Verksamheten för polis och militär bygger på order. Fungerar inte den blir situationen livsfarlig.

En samling skarpladdade aktörer utan ledning är ingen garant för ordning. Förtroendemannen menar att läget var så illa och att det var tack vare personliga initiativ som skadorna och förödelsen inte blev ännu större. Det säger en del om den förvirring som måste ha rått.

Maktmissbruk förekommer i alla grupper. Det finns alltid en klick maktknarkare som tycker att självaste vitsen med makt är att man kan missbruka den. Polisen är säkerligen inte befriad från dessa element. De ska också utvärderas och kritiseras för detta.

Men är det inte rimligt att man tar hänsyn till alla omständigheter innan man instämmer i Josefssons & Co:s genetiskt betingade drift att gorma mot all typ av myndighetsutövning?

Det är befriande att ta del av opinionsundersökningar som visar att allmänheten fortfarande har förtroende för polisernas insats. Polisen har alldeles för länge varit anonym. Det handlar om fäder och mödrar som hämtar ungar på dagis, snickrar på sommarstugan, påtar i trädgården och har ett lågt betalt högriskjobb.

Fall inte för Josefssons trick att dra alla över en kam. Läs Polisförbundets intervjuer i stället och bilda er en egen uppfattning.

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons