Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt tror man på Carmen

/

Annons

Musik Opera

  • CARMEN
  • av Bizet
  • Estniska nationaloperan
  • Regi: A-A Lhereux
  • Dirigent: G Rinkevicius
  • I rollerna: A Shvachka (Carmen), M Talaba (José), H Niemelä (Escamillo), H Veskus (Micaëla) m fl
  • Publik: Cirka 3200
  • Dalhalla, Rättvik, 10/8

Carmen är, med viss rivalitet från La Bohème och La Traviata, världens mesta opera. Den är lättförståelig och radar upp enkel och medryckande musik.

Bizet var medveten om att han balanserade i ett gränsland mellan konstmusik och ren underhållning; om toreadorarian skrev han att publiken "ville ha skräp och skulle få det också".

Regivalen är i huvudsak två: En rått realistisk framställning av en för genren något ovanlig tematik med fabriksarbeterskor och smugglare eller en romantisk/exotisk betoning av de spanska miljöerna.

Den estniska nationaloperans uppsättning i Dalhalla är utan tvekan inne på det senare av dessa spår. Presentationen är traditionell på det musealas gräns - det kan röra sig om den mest konservativa operaföreställning jag sett i hela mitt liv.

Allt utom scenografin, vars vindbryggor, plank och papier marché-artade stenar är tämligen misslyckade, skulle kunnat vara hämtat från vilken 1930-talsuppsättning som helst. Tråkigt.

Kostymeringen är bedövande förutsägbar, alla klichéerna finns på plats, från Carmens svart-röda korsetter, boleros och kassiablomma i håret, till matadorens prål.

Ingen blinkning åt någon annan epok finns i regin som, minus idén att låta Carmen dö stående som korsfäst i ett starkt himmelskt ljus, på alla sätt lyser med sin frånvaro. Tar hon på sig allas synder?

De chanser att skapa actiondramatik som finns i fabrikskvinnornas slagsmål, i Don Josés strid med sitt befäl och i Don Josés strid med matadoren, havererar i statiska och överkoreograferade stilövningar. Så där slåss man bara i dåliga operauppsättningar.

Scenbytena söker produkionen dölja genom oerhört skickliga och oerhört malplacerade flamencoinslag trots den entr'acte-musik som är som gjord för sådana behov.

Också personregin har gått in för att cementera de gestaltningssätt som moderna uppsättningar naturligtvis vill variera och ta spjärn emot. Carmen har ingen distans till sin femme fatal-aura; Escamillo är påfallande endimensionell.

Ändå fungerar fredagskvällens föreställning. Den är trots att den inte ens i marginalen vill göra något uppror mot konventionerna klart visuellt anslående, kostymeringen må vara bakåtblickande men är ändå skickligt hantverksmässigt utförd. Ensemblen är generöst tilltagen.

Sång och karaktärsgestaltning genomgår också en remarkabel kvalitetshöjning med ett lyckat klimax i det sjaskiga knivmordet (som alltså borde sluppit de religiösa övertonerna).

Bizets ursprungliga version med talad dialog ger mer kött på benen. Josés värvning är en följd av hans viktiga första fall och avsteg från sin förutbestämda bana i sin lantliga provins.

Han måste fly en skandal eller ett brott hemma i Navarra och lämnar därmed den Micaëla som uppfostrats i hans familj.

Jag ser José som urtypen för en manlig förlorare, oförmögen att hantera sin attraktion för den utlevande Carmen och offer för den klassiska latinska mansrollens sämsta sidor: en oresonlig svartsjuka parad med en föreställning om att han äger sin kvinna.

Fler än en gång är det just närvaron av andra män som blåser liv i hans känslor för Carmen.

Som kontrast står Carmen, som faktiskt kunnat etablera sig som yrkesarbetande i en urban miljö, men till priset av förakt från de etablerade. Gärna älskarinna men aboslut inte fru är såväl Carmens som männens hållning.

Jag vill nog hävda att Carmens strategi att gå från famn till famn är väl genomtänkt; att fastna för en karl innebär att ge upp sitt självbestämmande.

Carmen njuter visserligen av sin erotiska dragningskraft, men reserverar den för karlar som kan göra henne värdefulla gentjänster eller som måste kollras bort.

Den här kalkylerade cynismen, vars humor inte minst skulle kunnat komma fram i scenerna mot Zuniga, är emellertid som bortblåst i Anzelina Shvachkas tolkning; hon berättade inför föreställningarna att hon betraktar Carmen som sökande efter den äkta kärleken.

Jag tror mest att Carmen vill ha kul och vara fri. Girlpower à la Bizet 1875, helt enkelt.

Länge står föreställningen och stampar, på samma gång ytlig, konservativ och utan trovärdighet. Men med början strax före Blomsterarian bränner Marian Talaba till med ett härligt engagemang bakom sin stora och dramatiska tenorröst.

Han får också med sig Shvachka här och i interagerandet i en hänförande tät slutscen som det slår gnistor om.

De får därvidlag inte mycket hjälp från diket, där Gintaras Rinkevicius, en av de mest erfarna Dalhalladirigenterna, genomgående slår in snabba tempi och tyvärr avstår alla lustfyllda rubaton och betoningar.

En fräckare habanera och en oanständigare seguidilla hade varit på sin plats. Shvachka har ett underbart mellanregister, men får inte med sig den fylliga klangfärgen på höjden och hade varit betjänt av ett bättre bottendrag.

Föreställningens sångligt svagaste kort är Hannu Niemeläs Escamillo, uttänjd och andtrutet pressad. I toreadorarian vill man bli överväldigad, inte sitta och spetsa öronen.

Heli Veskus gör en kompetent insats som Micaëla, men saknar rollens lyriska element och torde göra sig större rättvisa som sångerska i rollen som Tosca, vilken hon också har gjort.

Mer läsning

Annons