Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plastisk dramatik

Annons

Nu kan det sägas. Jag skrattade en gång i slutet av 1960-talet. Eller om det var i början av 1970-talet. Det var i alla fall under den epok då det var näst intill förbjudet att brista ut i det minsta lilla fniss.

Det kunde tyda på att man var manipulerad av kapitalet, eller bara omedveten så där i största allmänhet. Jag minns så väl hur det var när man var ute och

lallade för allmogen, när man utgjorde nån sorts muntration medan personalen på festvåningen bytte porslin.

Emellanåt drog man till med ett skämt. Pinsam tystnad. Här gällde det för åhörarna att ta ställning till skämtets art innan man fnass. Var skämtet hets mot folkgrupp? Kvinnofientligt? Ett utslag av humoristisk imperialism? Var skämtet lånat ur en skrift vars förlag var att betrakta som kapitalistiskt?

När alla dessa frågor i tysthet var besvarade, och skämtet godkänt, hände det att ett skratt kom över de allvarligas läppar.

Då var året 1982 och jag hade gått därifrån

Vad var det då jag själv skrattade åt 1970, opassande eller ej?

Jo, det var ett rent kriminellt skämt på fullaste allvar.

Så här fick jag det berättat:

Det ringde i jourtelefonen hemma hos den unge kriminalpolisen. (Det här, förstår ni barn, var vid den tiden då telefoner satt fast med en tåt i väggar).

- Håll dig beredd. Jag kommer i taxi och hämtar upp dig. Ett svårt fall.

- Kan man få veta vad det handlar om?

- Det får du veta i bilen. (Klick).

Bilen kom. Beskedet, om uppdragets art, kom också:

- Ett allvarligt fall av fosterfördrivning ute vid Frostbäcken (fingerat namn, för att inte peka ut Snöån som brottsplats). Jag tar befälet.

Och befälet tog befälet. Väl på plats beordrades omedelbart uppsättande av berörda myndighets respektingivande plastband, varefter befälet riktade hela sin uppmärksamhet på en plastpåse en bit innanför avspärrningen. Han spände tjänsteblicken i sin unga kollega och gav väsande sin instruktion:

- Försök att smyga som jag! Därpå började teamet smyga på plastpåsen. Sannolikt kriminalhistoriens första rymningsbenägna plastpåse. Plastpåsen var försedd med en så kallad logotype (loggotajjp) för ett av våra vanligaste färjerederier. Befälet betraktade "loggan" och framhöll analytiskt:

- När man ser den här påsen så är det ställt utom allt tvivel att brottet har begåtts utomlands. Därefter öppnade han plastpåsen och studerade frukterna av dådet, eller vad man ska säga. Hans unge assistent ombads också att ta en titt i påsen. Kunde ju vara bra, för den fortsatta karriären, att veta hur en fosterfördrivning i platspåse ser ut. Påsen och dess makabra innehåll omhändertogs för analys. Antagligen för att klarlägga i vilket land brottet begåtts. Det stod nämligen icke på plastpåsen.

Innan laboratoriets svar kommit fick man besök av en liten gumma på polisstationen. Hon letade efter en plastpåse. Hon hade använt den för att kasta resterna i sedan hon gjort lingonsylt och nu hade hon sett plastband och poliser smyga runt den en kväll en bit hemifrån...

När den unge polisen kom till stationen morgon därefter möttes han av ett tankfullt befäl. Denne sög på sin snugga och flackade med blicken. När hans unge assistent kom inom hörhöll väste han:

- Men håll med om att det var jävligt likt! Den historien skrattade jag åt, för vid den här tiden var det icke bara tillåtet - till och med önskvärt - att man skrattade åt polismakten...

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons