Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plågsam men nyttig läsning

Annons

Det finns en befriande iver hos Wennstam att verkligen försöka förstå bakgrunden till den verklighet som stiger fram ur alla de oräkneliga förhörsprotokoll och domar som hon läser.

Därtill fördjupar hon sig i forskningsresultat, samtalar med experter, psykologer, personer som behandlar förövare, personer inom rättsväsendet och framför allt: Hon intervjuar förövarna själva.

Några enkla svar finner hon inte. Tvärtom kompliceras bilden efterhand och på vägen ifrågasätter hon effektivt några av de förhärskande myter som omgärdar brottet, offren och förövarna - samhällets syn på våldtäkt.

Ett axplock ur den dystra samling myter Wennstam blottlägger kan se ut som följer:

- Den Typiske Våldtäktsmannen, psykopaten som gömmer sig i skuggorna, i mörka parker och portuppgångar finns visserligen men är ganska ovanlig. Det är de andra, dem vi sällan eller aldrig läser om i tidningarna, som är betydligt vanligare: "De flesta våldtäktsmän är nämligen vanliga män, som i alla andra sammanhang är trevliga kompisar, kärleksfulla fäder, charmiga flirtar på krogen, ömma pojkvänner eller äkta män."

- Att majoriteten av alla våldtäkter begås av invandrare är en myt. Sanningen är att 60 procent av alla polisanmälda våldtäkter begås av svenska män. Demoniseringen av den mörke mannen med förvriden kvinnosyn som underblåses av bland annat media gör det onekligen väldigt svårt att diskutera och ens erkänna den förfärande kvinnnosyn som är "väldigt svensk, väldigt vanlig, och väldigt mycket svårare att hantera".

Wennstam sticker inte under stol med den statistik från Brottsförebyggande rådet som visar att 40 procent av de polisanmälda våldtäkterna begås av män med ursprung i andra länder än Sverige. Men hon manar till sans och måtta vid läsning av statistiken och citerar brottsofferforskarna Jan Ahlbergs och Heléne Lööws kommentarer:

"Denna uppgift har också ofta använts som slagträ i olika propagandaformer. En inte ovidkommande information i sammanhanget är att de personer som begår dessa brott kan räknas i hundratal (storleksordningen 500 fall på ett år) medan det finns en miljon invandrare".

- Myten säger oss att vissa män, det vill säga de trevliga, välartade, etablerade, inte kan vara riktiga våldtäktsmän, säger Wennstam som med flera exempel ur verkligheten visar domstolarnas benägenhet att döma olika utifrån gärningsmannens sociala status, ekonomiska förutsättningar och etniska ursprung.

På samma sätt spelar också offrets sociala status en roll. Ju mer "ärbar" hon är (läs: inte full, inga korta kjolar, överdriven sminkning etcetera) desto större chans att bli trodd särskilt om förövaren är missbrukare, kriminellt belastad eller psykiskt störd.

- Förövarnas beteende tolkas och ursäktas utifrån urgamla myter som är kopplade till den manliga driften. När mannen blir upphetsad kan han inte hjälpa sig själv eller alla vet ju "hur tonårspojkar är".

Wennstam tar upp ett rättsfall där en femtonårig pojkes övergrepp ursäktades i domskälen med att han var inne i "en begynnande kraftig sexuell och viril utveckling".

Wennstams bok är plågsam men nyttig läsning. Få kan nog föreställa sig det våld som ligger bakom det som i tidningsartiklarna betecknas som grov våldtäkt.

För en kvinnlig läsare är det som att få de värsta mardrömmarna bekräftade. Jag önskar den här boken i första hand manliga läsare och en insikt om hur djupt kränkande det som Wennstam blottlägger i sin bok är för hela det manliga kollektivet, tvärs igenom klass och ursprung.

För få män har väl lust att skriva under på den bild av mannen som rättsväsendet, media och andra förmedlar: ett driftsstyrt djur som upphör att fungera och tänka logiskt när han blir upphetsad och därför är i stånd att begå de mest fruktansvärda handlingar.

Ska våldtäkterna minska måste också de män som inte våldtar dra sitt strå till stacken, börja tala om och diskutera frågan, ta sitt ansvar.

Det är ett av bokens viktigaste budskap.

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons