Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pionjärarbete om arbetarförfattare

Annons

I August Strindbergs genombrottsroman Röda rummet (1879) håller en snickare ett flammande tal där han varnar överheten för den dag då arbetarna ger utlopp för sin vrede:

"Det kommer en dag då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med ett stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! Och ni ska få ligga på hyvelbänken, som jag har fått, och ni skall äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn."

Under det århundrade som följde på snickarens tal erövrade arbetarna en plats i det svenska samhället. Det skrivna ordet har haft en stor betydelse i denna utveckling.

Nu har Lars Furuland och Johan Svedjedal, båda professorer och litteratursociologer i Uppsala, kartlagt myllret av röster i den svenska arbetarlitteraturen.

Deras nyutkomna handbok, Svensk arbetarlitteratur, måste betraktas som ett pionjärarbete. Denna litteratur har naturligtvis studerats grundligt redan tidigare, men Furuland (som skrivit merparten av boken) och Svedjedal (som bidragit med ett avslutande kapitel om vänsterförlagen på den svenska bokmarknaden) tar ett samlat grepp om ämnet.

Svensk arbetarlitteratur är årsbok för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap 2006 och dessutom jubileumsbok för Brunnsvik, Sveriges äldsta rörelsefolkhögskola, nu när skolan fyller 100 år. Termen arbetarlitteratur kan avse litteratur om arbetare och kroppsarbete, av författare med ursprung i arbetarklassen eller för arbetare, menar Furuland.

Det är påfallande hur omfattande denna litteratur har varit, oavsett hur den definieras. Många gripande människoöden passerar förbi i Svensk arbetarlitteratur. Gemensamt för de flesta av dem är att de fått kämpa hårt för att nå en position på den kulturella arenan.

Ett exempel är Maria Sandel (1870-1927), döv sedan trettioårsåldern och bosatt i en "nödbostad" tillsammans med andra ensamstående kvinnor (många av dem med barn) på Kungsholmen i Stockholm. Sandel drog sig fram i största fattigdom med stickning och sömnad men lyckades ändå skriva sex böcker.

Kanske är det bifigurerna som fascinerar mest i Svensk arbetarlitteratur. Flertalet av arbetarförfattarna är numera bortglömda. Många av de mer kända namnen behandlas översiktligt, vilket väl är nödvändigt i en handbok. Strindberg var en föregångare, här som på så många andra områden. Han var den förste svenske författare som gestaltade en radikal samhällskritik grundad på motsatserna över- och underklass.

Främst bland senare författare placerar Furuland de båda pionjärerna Martin Koch ("i samma klass" som ...mile Zola) och Gustav Hedenvind-Eriksson, Ivar Lo-Johansson (som "står allra främst" tillsammans med ryssen Maxim Gorkij och dansken Martin Andersen Nexö), Moa Martinson, Eyvind Johnson samt något överraskande lyrikern Stig Sjödin med sina uttrycksfulla skildringar av det mödosamma arbetet på järnverket i Sandviken.

Somliga namn ges måhända alltför litet utrymme i boken. Få visste mer om vad en fattig uppväxt kunde betyda än Harry Martinson. De böcker han skrev om sin tid som sjöman innehåller lysande skildringar av det hårda arbetet ute till sjöss. Tydligen gör dock hans förströdda botaniserande i den svenska floran eller hans grubblande utblickar mot den tomma världsrymden att han inte kan räknas till den egentliga arbetarlitteraturen.

När Furuland och Svedjedal närmar sig de samtida författarna visar sig situationen för arbetarlitteraturen bli mer problematisk. Efter det postmoderna och självbespeglande 1980-talet kan en ny våg av realistiskt berättande skönjas hos unga författare.

Kan de förvalta arvet från alla de äldre kollegor som kämpat och fallit? Nutidens proletärer finns kanske bland invandrare, vårdbiträden och arbetslösa ungdomar? Vem ger röst åt dessa grupper?

Furudal och Svedjedal nämner Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött (2003) och Peter Birros Det nya landet (2000) som exempel på att stora förändringar skett.

I sin film låter Birro två flyktingar göra en dyster odyssé genom Sverige. Överallt möter de stängda dörrar och en bedövande tomhet. Snickaren uppe på Vita bergen skulle ha känt sig vilsen bland sina barnbarn om han levt i dag.

OLAVI HEMMILÄ

Mer läsning

Annons