Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pianisten bättre som bok

Annons

Polacken Wladyslaw Szpilmans memoarbok Pianisten är minst lika läsvärd som filmen är sevärd, rentav mer. Och då är filmen ändå enastående.

Szpilmans bok är ett av de mer märkliga bidragen till den så kallade vittneslitteraturen om nazisternas judeförföljelse. På svenska utkom boken för fyra år sedan i Ingela Bergdahls översättning, nu har Bra Böcker återutgivet den.

Wladyslaw Szpilman, född 1911 i Polen, var musiker och arbetade vid krigsutbrottet 1939 vid polska radion. Hans sista stycke i direktsändning, Chopins Nocturne i ciss-moll, avbröts när bomberna föll över Warszawa. När han efter krigsslutet 1945 fortsatte sitt arbete, var just denna nocturne det första han spelade.

Om de sex åren däremellan handlar Pianisten, som utkom på polska redan 1946 men som tystades ned och senare förbjöds. Szpilman var lite för uppriktig i skildringen av hur polacker ivrigt samarbetade med nazisterna. Bokens andra upplaga utkom först 1998.

Szpilman historia börjar med andra världskriget, fortsätter med ockupationen och raslagarna, upprättandet av ghettot i Warszawa som senare, tillsammans med sina invånare, jämnades med marken.

Som genom ett mirakel överlever Szpilman. Krigets sista år tillbringar han på flykt mellan sönderbombade hus i Warszawa, ständigt svältande, sjuk, fysiskt och mentalt utmattad. Ett sätt för honom att bibehålla sin själsliga styrka var att i huvudet spela igenom hela sin musikaliska repertoar.

I stora drag är Szpilmans historia tyvärr alltför välbekant - resten av hans familj mördades. Men det finns en detalj som skiljer boken från huvudfåran i vittneslitteraturen. När han i slutet av kriget han gömmer sig Warszawas ruiner får han nämligen hjälp att överleva - av en tysk officer.

Vad som inte framgår i filmen, och inte heller av Szpilmans berättelse men väl i bokens efterord, är att denne tysk också räddade andra judar undan en säker död.

Hans namn var Wilm Hosenfeld. Han var ingen motståndsman, men heller ingen övertygad nazist. Delvis framstår han som ett slags medlöpare men det förhindrade honom inte att i den konkreta situationen hjälpa människor och själv bli just en människa.

En tysk officer som hjälper en jude, går på tvärs mot invanda föreställningar och stämmer till eftertanke. Än mer för att Wilm Hosenfeld inte framställs som en hjälte, vilket gärna sker i detta slags berättelser, också i Spielbergs Schindler's list.

Världen är varken svart eller vit. Det visste Wladyslaw Szpilman, och det vet också Roman Polanski, själv en överlevande som lyckades fly från ghettot i Krakow.

Polanski är Szpilmans historia trogen, även om deras berättarstilar är distinkt olika. Men båda fungerar ypperligt. Polanskis regi och bildspråk är effektivt dramatiskt, tangerar stundom det melodramatiska. Szpilmans berättelse är genomgående avskalad, lågmäld, närmast hjärtskärande saklig.

Wladyslaw Szpilman dog år 2000. Läs hans bok.

ÖRJAN ABRAHAMSSON

Mer läsning

Annons