Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Phoenix bäst på skiva

Annons

Pampas,Torsdag, 17.30

Sexmannabandet från Paris öppnar med sättningen två gitarrer, två keyboards, trummor, sång och Thomas Mars smeker ut refrängtexten "Running in a trench coat". Till tredje låten hänger organisten på sig en elbas och vi får The Consolation prize. Phoenix fluffar iväg en timme fylld av låtbagateller i sävligt tempo, med medelgod press och ganska fina lågmälda partier.

Precis som det börjar kännas lite enahanda att stå och lyssna serverar gruppen en ljuvlig melodisnutt, en skön stämma eller ett hyfsat intressant gitarriff.

Jag tycker om Phoenix på skiva, men live blir det trots fina ögonblick en smula tradigt och intetsägande.

Det känns som om låtarna är belagda med samma teflon som Coldplay sprejar sina sånger med. De hänger sig inte kvar i medvetandet.

Inga musikaliska jämförelser med Coldplay i övrigt. Killarna i Phoenix är väsentligt gladare och mer sorglösa fjärilar.

Phoenix är ett väluppfostrat, artigt, gulligt och ganska bra popband i fjäderviktsklass. Inte helt fel att stå och kisa mot i eftermiddagssolen på Pampas. Men heller inget att lägga på minnet för evigt. Musiken har bitvis en hel del 1970-tal i sig, och kanske går det att beskriva Phoenix sound som en mix av St. Etienne och The Strokes. Det låter vekt och känsligt, men har ett visst driv. Dock inte tillräckligt bestämt eller hårt.

Efter en knapp timme annonserar Thomas Mars eftermiddagens sista låt, Second to none. "Do you want more... ?" undrar han artigt.

Njaäeee... det räcker ganska bra som det är.

Phoenix på Pampas är solig, luftig pop som inte gör någon människa förnär.

Inget fel i det. Faktiskt ganska passande en solstekt torsdageftermiddag på Hultsfred. Men lite mer blod och märg i uttrycket hade inte skadat.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons