Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter och Patrik med två flyglar

Annons

Under en så frisk satsning som att bara sätta två pianister på Dalhallas väldiga scen, tilldrar sig själva kommunikationen mellan artister och publik störst intresse.

Det ligger liksom i Dalhallas natur att fungera bättre för Aïda med 180 statister på scenen än för två pianister.

Vilka tricks skulle de använda för att nå ut? Skulle det fungera?

Ja, till en början hamrade de friskt. Det kan ha varit skälet till återkommande små felspelningar. Först en bit in i utdragen ur Tjajkovskijs Årstiderna sökte Peter Jablonski det intimare uttrycket. När Patrik Jablonski lirade solo hade han hädat mot själve Mozart och tagit sig för med att arrangera om en sats ur dennes kända "turkiska" pianosonat. Där blev det kaotisk hastighetsuppvisning och den för Dalhalla ganska fåtaliga publiken älskade det.

Bäst före paus var emellertid Liszts arrangemang av musik ur Don Giovanni, i huvudsak duetten Laci darem la mano och champagnearian Fin ch'han dal vino. Här briljerade bröderna med rubaton och en utstuderad elegans. En sprakande uppvisning.

Det är också omdömet om framförandet av Stravinskys skandalmusik Våroffer. Ett hänsynslöst val. Den stora del av publiken som kom till Dalhalla mest för att ha det litet trevligt hade inte ett dugg trevligt, men var för artiga för att som premiärpubliken bua ut verket.

Sådan här fräckhet behövs. Bravo, bröderna Jablonski!

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons