Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Perfektionism i detaljerna

Annons

Turandot är inte någon av Puccinis bästa operor. Om det är vi överens, jag och Julia Pevzner som anpassade Francesca Zambellos regi till Dalhalla.

Det beror inte i huvudsak på den överlastade och ibland statiska exotism som Puccini förde in i musiken. Värre är den brist på trovärdighet för flera emotionella förlopp som reser en kinesisk mur mellan publik och karaktärer.

Det är svårt att med någon värme omfamna Calaf. På ett ögonblick går han från en önskan att förbanna den ofattbart hjärtlösa Turandot till att vilja äga henne. Hellre överväger han att låta Pekingborna gå under än att lösa Turandot från sitt löfte.

Inte ens Turandots förföljelser av folket samt förestående tortyr och drivande av Liù till självmord påverkar den blinda kärlek som är hans enda karaktärsdrag genom operan.

Utgångspunkten för Liùs kärlek, "skuggan av ett leende" åratal tidigare, övertygar knappast. Alla tycks hel- eller halvgalna.

Den frigida Turandot mördar och terroriserar. Det ska ansträngning till för att som Schiller läsa in feministisk grund i hennes karaktär.

Hon låter nacka friare på löpande band med hänvisning till hur anmodern Lou Ling skändades många sekler tidigare. Hon har beröringsskräck och frigiditeten löses märkligt nog genom att Calaf överfaller henne fysiskt.

Nej, det är nära nog omöjligt att engagera sig i den centrala kärlekshistorien. Puccini förstod problemen och genomgick flera skaparkriser. Han dog efter att ha fullbordat Liùs kärleksdöd - men utan att ha löst dramats emotionella dissonanser. Alfanos avslutning lyckas inte heller.

Turandot sätts därför sällan upp. När den gör det motiveras det dels av de fem bärande ariorna; Liùs Signore, ascolta och Tu, che di gel sei cinta, Calafs Non piangere, Liù och Nessun dorma samt Turandots In questa reggia.

Den viktigaste anledningen är emellertid att Turandot som kanske bara Aïda i operalitteraturen inbjuder till megalomanisk och spektakulär framställning: En traditonell Turandot innebär en sprakande visuell fest för kostymör, scenograf och koreograf.

Bolsjoj gör också en anmärkningsvärt konventionell Turandot. Vi har sett det förut, till och med i Dalhalla. De färgglada dräkterna, de osannolika huvudbonaderna, förlängningarna av fingrarna, masscenerna och processionerna.

Regin tar sig inga friheter. Platsanpassningen är tämligen fantasilös. Några av Turandots patruller ror letande efter Calafs namn på Pekings vatten (Dalhallas vallgrav). Segertrumpeterna ljuder från avsatsen uppe till vänster om publiken. Det är allt.

Ändå är Turandot i Dalhalla en knockout. Det beror på en fantastisk titelrollsinnehaverska, en underbar orkester och den sanslösa kvalitet i varje enskild detalj som är de riktigt stora operahusens signum.

En körsång där varje stavelse är tydlig, en orkester som lyfter fram enskildheter utan att kompromissa med det symfoniska, perfekt synkoperade balettinslag och en ljussättning som maximerar det faktum att Dalhallas natt och Pekings sammanfaller - Bolsjoj gör allt rätt.

Hjärtstillestånd för textmaskinen, som länge gör relationerna mellan Timur, Liù och Calaf obegripliga för dem som inte kan librettot, kan inte Bolsjoj lastas för.

Också nära nog stillastående musikavsnitt (jo, Puccini) som Ping, Pang och Pongs pladder, har mejslats ut med hänförande omsorg. Det är magiskt när en föreställning backas upp av sådana resurser att den inte behöver nöja sig med något annat än det allra bästa i varje aspekt.

Som i en kejserlig gravkammare åser terrakottakrigare - här i ett jadeliknande material - händelserna. Genomgående används detta material; i avskärmningar, den signifikanta gonggongen och i stora, rullbara, symbolmättade figurer.

I en uppsättning som har råd att sätta förstklassiga sångare i mindre roller måste basbarytonen Nikolaj Kasanskij (Ping) framhållas. Hela trion ämbetsmän tar fasta på Puccinis märkliga sammansmältning av commedia dell'arte och kinesisk filosofi på ett sätt som fascinerar.

Bolsjojs trotjänare Oleg Kulko (Calaf) gör en kompetent men inte helt strålglänsande framställning och disponerar sina krafter klokt i bravurnumret Nessun dorma i det att han väljer att hålla i den lägre tonen i röstmördararians avslutning.

Det finns marginella tendenser till ett i mitt tycke alltför uttänjt vibrato, helt i linje med östeuropeiska ideal, i Lolitta Semeninas Liù. Detta är dock inte det bestående intrycket. Hon är gripande och klar.

Anna Sjafajinskajas Turandot är omöjlig att värja sig mot. Blotta storleken på hennes röst leder till funderingar på mikrofon och högtalare för övriga sångare. Det är med hennes entré i mitten på den andra akten som föreställningen bränner till med en intensitet som den med en igelartad uthållighet behåller till finalen.

2 700 och 3 000 förtrollades av Turandotföreställningarna.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons