Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per Bjurman: Inför sommartid året runt!

/

KRÖNIKA

Annons

NEW YORK. Den gångna helgen ställde även vi här i Amerika helt i onödan tillbaka klockan en timme, så nu ägnar jag mig som en annan aerobics-instruktör oavbrutet åt klämkäcka gamla sysslan ”positivt tänkande” – utan mycket till framgång.

Ja, efter renoveringen på biografen i kvarteret intill kan man se filmer liggande i fåtöljer lika breda och mjuka som förstaklassäten på flyget, My Morning Jackets-sångaren Jim James färska album ”Eternally Even” rymmer metafysiskt majestätisk och vacker musik, sjätte säsongen av ”Homeland” utspelas i New York och börjar sändas i januari och när Fort Worths finaste honky tonk – Billy Bob's – kommande helg ställer till med 35-årsfest uppträder Willie Nelson.

Men det blir mörkt på Manhattan redan vid halv fyra på eftermiddagen.

Suck.

Försöker igen:

En god vän hade nyligen med sig en jättepåse Turkisk peppar från Sverige och gav mig som present, New York Rangers spelar plötsligt sprakande elektrisk och underhållande hockey på Madison Square Garden, det kom för bara några dagar sedan ett UPS-bud med ett par dödligt coola sneakers från Burberry och på Sparks Steakhouse är det fortfarande helt himmelskt att slå ner ändalykten vid ett bord mitt i det tidiga kvällsstimmet, få in en drajja modell badkar, ögna genom menyn, be att få in en prime sirloin – medium rare, tack – och sedan luta sig tillbaka och studera skådespelet när Wall Streets breda gossar skrävlar och skrålar och raggar.

Jo, fast först 12 mars nästa år får vi sommartid igen.

Hallå, din gamla gubbstrut, ta in det här nu:

Det tar bara drygt två timmar med flyget ner till den eviga sommarens Miami och där kan du hämta ut en hyrbil och köra magnifika Overseas Highway ner till Key West och ta in på Pier House, det går att beställa delivery från en BBQ-joint på 26:e gatan som dagligen får ribs influgna från ett rökeri på slätterna utanför Austin, David Remnick skriver texter i The New Yorker så knivskarpt formulerade, intelligenta och besjälade att det knottrar sig i hela ansiktet och om bara några dygn är ett vi ett ystert gäng festprissar som står och trängs runt jukeboxen på en ljuvligt stökig punkbar i East Village.

Det kommer dock bara bli mörkare och mörkare ända fram till vintersolståndet om en och en halv månad...

Jag ger upp.

Inget hjälper.

Sanningen är att jag, som har vad som ibland kallas ”en musikers dygnsrytm” och ibland inte kommer i säng förrän sex på morgnarna, blir helt sänkt när de som bestämmer sådant snor en timme dagsljus av oss och när det nu visar sig att inte ens Jim James och suverän bbq från Texas lindrar blir kravet oeftergivligt:

Inför sommartid året runt!

Fler krönikor av Per Bjurman hittar du här.

Mer läsning

Annons