Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pamuk njuter av uppmärksamheten

Annons

Det är en utmaning att intervjua Orhan Pamuk. Du har några minuter på dig, antingen så fångar du hans intresse – eller så går han.
För ett drygt år sedan var han på bokmässan i Göteborg, aktuell med romanen Snö och mitt i uppståndelsen runt det turkiska åtalet mot honom, för hans uttalande om folkmord på turkiska kurder. En trött och pressad författare ville egentligen inte prata politik, men irriterade sig på alla felaktigheter om åtalet.
Ett år senare står han i uppmärksamhetens centrum, och njuter av det. Men det är många som drar i honom, och det är inte läge för det eftertänksamma, resonerande. "Ställ initierade frågor om hans böcker, inte om politik", tipsar hans kontaktperson, som också berättar att en kort intervjutid lätt blir kortare om det inte känns givande.
Grand Hotel i Stockholm är högkvarteret för samtliga Nobelstiftelsens gäster. Orhan Pamuk passar väl in i den eleganta miljön, men inleder med att vända sig bort och tala med sitt sällskap i stället för att ta den utsträckta handen. De intresserade, genomarbetade frågorna känns plötsligt ängsliga och oformulerade.
Väl i en soffa i en lugn vrå svarar han välartikulerat och noga på varje fråga, ler när hans Nobelföreläsning kommer på tal och berättar utförligt om romanen han just nu skriver på. Ordflödet är intensivt men väl avvägt, precis som i hans romaner, och på kort tid får han mycket sagt.
– Nobelpriset är ett stort pris och hela världen uppmärksammar det. Jag var tvungen att gå djupt in i mig själv för att nå bortom min kulturella, politiska situation, säger han om Nobelföreläsningen, med titeln "Min fars resväska".
I föreläsningen berättade han om faderns opublicerade texter som han ger till sin son, den kände författaren, strax före sin död. Orhan Pamuk tvekade länge att läsa dem, av rädsla för att de inte skulle vara autentiska, att han inte skulle höra sin fars röst i texterna.
Bristen på autenticitet förknippar Pamuk med känslan av att leva i periferin, att inte höra dit. En Tjechovsk känsla av att det kulturella centrumet är någon annanstans, i faderns fall i Paris, och att det finns människor som lever ett bättre liv.
– Den känslan är central i mina romaner, och jag delar den med majoriteten av världens människor. Med ett leende vill jag påminna mina läsare i väst att de är i minoritet. Resten av världen känner sig provincialiserad och historielös. Utanförskapet föder känslor som ilska, sorg, raseri och förvirring.
Orhan Pamuk vill på ett nytt sätt förstå relationerna mellan öst och väst, trött på beskrivningar av skilda världar. Även om det han skriver bygger på motsättningar mellan modernitet och tradition så är det mötena, samexistensen som intresserar.
Han berättar om hur minsta diskussion lätt blir en kulturell konflikt i Istanbul, en fråga om identitet: När staden ska sätta upp nya gatlyktor debatteras huruvida de ska se västerländska ut, som i New York eller Paris, eller vara i klassisk arabisk stil som i det ottomanska riket. Men det här är frågor som rör hela världen, inte bara Istanbul.
– Kampen mellan det traditionella och det moderna hittas i hela världen, inte minst i de kulturer som upplever en ekonomisk boom. Indien, Kina, Centralasien, Sydamerika – alla har de här identitetsproblemen på sitt sätt. Det är en förklaring till att mina böcker blir allt populärare i länder utanför västvärlden.
Staden Istanbul personifierar på många sätt mötet mellan öst och väst. Men för Orhan Pamuk är det mer än en stad och en scen för hans berättelser. Senaste boken är en självbiografi om en författares uppväxt och hans stad. Likheterna finns där, både staden och författaren kallas melankolins mästare, båda känner sig missförstådda när de försöker formulera relationen öst-väst.
– Jag tror inte jag skulle kunna skriva om någon annan stad. Och jag vill inte. Jag tänker ibland att jag borde skriva en berättelse om New York, men i så fall borde jag skriva på engelska. Det gör det hela så komplicerat, både politiskt och kulturellt, att jag avfärdar tanken.
"Hüzün" är det turkiska uttrycket för melankoli, ett ord som Orhan Pamuk återkommer till. Han liknar det vid imman på fönsterrutan när tekitteln kokar en vinterdag, ett behagligt töcken som gör utsikten mjukare, som döljer verkligheten. Är det ett uttryck som väl beskriver honom själv?
– Det är en melankoli jag skriver om i "Istanbul". Den boken slutar 1973, det har gått 33 år sedan dess och jag är lyckligare i dag. Staden har också förändrats. Den har blivit rikare och har mödosamt öppnat upp sig en aning.
Plötsligt är litteraturpristagarens uppmärksamhet någon annanstans. Åtskilliga frågor återstår, men på bara en kvart har han å andra sidan hunnit utveckla sina tankar om öst och väst, om gårdagens Nobelföreläsning och om kommande böcker. Rastlöst vrider han på huvudet, reser sig, tackar artigt för sig och lämnar rummet. (TT Spektra)

Fakta/Orhan Pamuk
Född: 1952 i Istanbul, han bor fortfarande kvar i det hus han är uppvuxen i, med utsikt över Bosporen.
Familj: Skild, dottern Rüya är med honom i Stockholm under Nobelveckan.
Bor: Delar sin tid mellan New York, där han undervisar på Columbia University, och Istanbul.
Skriver nu: "Sedan fyra år skriver jag på romanen "A museum of innocence", en kärlekshistoria på 500 sidor om en överklassfamilj i Istanbul. Det är också ett panorama om Istanbul från 1975 fram till i dag. Boken fokuserar på moral, när det gäller kärlek, flörtande, sexualitet och äktenskap. Den publiceras i Turkiet om ett knappt år."
Vad du ska läsa: "Om man vill läsa något bara för att jag får Nobelpriset är 'Mitt namn är röd' en bra början. Är man verkligen intresserad ska man läsa 'Den svarta boken'. Vill man ha en introduktion till mitt liv och min stad, läs 'Istanbul'."
Skriver härnäst: "Kanske blir det fortsättningen på 'Istanbul', om tiden efter 1973. Då bestämde jag mig för att det inte var konstnär jag skulle bli, utan författare. Den boken ska handla om hur jag tog mig från det beslutet till att bli etablerad författare, och om vad som är litteratur för mig."

Mer läsning

Annons