Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pain - ett glädjepiller

Annons

Partymusik från de blåbläckade stencilapparaternas gyllene era.

Det luktar gympasvett och yrvakna tonårshormoner i Folkets hus salonger, där helglediga elever värmer upp med allsång, fotstamp, handklapp och lek till "Klappa händerna".

Och nog verkar de flesta riktigt glada inför den livekonsert som vankas.

Bland barmagade flickor och kepabeväpnade sjundekladdarpojkar märks också ett och annat fullvuxet MC-klubbsskägg i skinnväst, något som skänker den drogfria skoldansatmosfären en märkvärdig och exotisk krydda.

Exotisk, men på ett postivt och skojigt sätt.

Klockan tio över tio går Peter Tägtgren och livesättningen av Pain på hemmaplans-scenen för att avsluta en två veckor lång turné.

En liveturné som tycks ha tagit styggt på Peter Tägtgrens arma stämband. Sången i öppningslåten "It's only them" är riktigt, riktigt krasslig och sur.

Peter Tägtgren ger dock publiken två feta tummar upp redan efter första låten, och visar själv prov på en närmast heroisk viljeinsats genom att sjunga upp sig ordenligt under konsertens gång.

Vi får låtar från nya skivan "Nothing remains the same", förstås, men också ett par hitsånger från förra skivan "Rebirth".

Och det mesta av materialet fungerar finfint i livebandskläder. En väl avvägd kombination av lagom tungt matade krämdistriff, feta trumbeats, smittsamma melodislingor och primalskriksång med extra lungmos. Det levereras dessutom ofta med prima attack och aggressivitet.

Allt är förstås inte guld. Och när det låter som allra sämst så bär musiken drag av övervintrad, svullen symfonirock täckt med syntetmatta och dold under ett lager gråblaskig blötsnö.

Då är Pain en ren plåga att lyssna på.

De otäcka partierna är dock mycket färre och kortare än de vackert pressade, och på det hela taget så är Pains turnéavslutning ett glädjepiller.

Showmässigt bjuder Pain inte direkt upp till någon lustiger dans. Visuellt sett får vi ett pyroflashfritt hårdrockspaket av lågbudgetmodell; hårmode inspirerat av Bröderna Addams kusin It, halvsynkad headbanging med ryggmärgsrotation, vitblinkande stroboskop och rökridåer av Lützenmodell.

Den avspända sci-fi-humor Peter Tägtgen visar prov på i videon till "Shut your mouth" får inget utrymme på livescenen i Ludvika Folkets hus. Här är det raka rör och relativt allvarliga miner som gäller.

Kanske inte mer än rätt. Låttitlar som "Just hate me", "End of the Line" och "Suicide machine" inbjuder väl knappast till muntrationer och glada upptåg. Å andra sidan så är den avspända sci-fi-videon till "Shut your mouth" ganska skojig.

Pain kör alla de ovan nämnda låtarna innan det timslånga giget är över och covern på Beatles "Eleanor Rigby" låter nästan bättre live än på albumet. En charmig turnéavslutning med vissa svackor. Och två stora tummar upp för Peter Tägtgrens heroiska hemmaplanskamp mot den krassliga halsen.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons