Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På väg mot Orestien

Annons

I kväll har Folkteatern i Gävleborg premiär på sextimmarsföreställningen i den amfiteaterliknande lilla gasklockan, på Brynäs i Gävle. Då har det gått ett halvår sedan repetitionerna började, och de har föregåtts av en gedigen djupdykning ner i det grekiska arvet och det antika dramat, både här hemma och på plats i Grekland.

"Sagan om Orestes" bygger på Aiskylos trilogi "Orestien", skriven år 458 f Kr. Lars Forssell står för nyöversättningen (som bygger på Ted Hughes tolkning av originalmanuset) av den storslagna, blodiga sagan om den kvalfulle konungasonen Orestes och om människorna i och under ett gudakaos.

Ingen kommer undan frågan: Evig rättvisa eller försoning?

Det är en stor fundering att bära i vårt första möte med Orestes-ensemblen, en novembermorgon när vi besöker repetitionerna.

Vi sitter knäpptysta längst upp i Folkteatern, i den sal där uppvärmningen brukar ske. Denna bistra morgon är det rösten som ska fästa i skådespelarna. Ringla, studsa, stötas genom kroppen och fästa. Rösten, det kanske viktigaste instrumentet i en föreställning som denna.

Arabella Lyons, regiassistent och skådespelare, håller i övningarna. Hon kallar dem Mirka-övningar.

- Mirka Yemendzakis är en grekisk kvinna, en filosof och röstexpert. Hon har bland annat forskat i gamla grekiska texter och gett oss ledtrådar för andningen, rösten och texttolkningen. Vi söker förbindelselänkar för detta i kroppen.

En timme senare, en trappa ner. I övningssal A kliver vi rätt in i "Gubbkören" som nu ska drillas av Cecilia Berefelt, skådespelare och textinterpret.

Rolf Lassgård upphäver sin väl kända stämma, här som körledaren. De andra följer honom, det är en mäktig upplevelse. Så tidigt, så pass gestaltat. Nära sceniskt.

- Vi vet inte om det sjöngs, säger Rolf Lassgård. Vi vet inte men vi måste ändå hitta ett förhållningssätt till det hela...

- Intuitivt, säger Cecilia Berefelt. Peter Oskarson går ofta fram den vägen.

Så är det måndag kväll, tre dagar före premiär. Luften utanför den lilla gasklockan är våt och mörk. Där innanför, under scenografen Peter Holms fragmentariskt blå stjärnhimmel, avbryts repetitionerna för matpaus.

Vi följer regissör Peter Oskarson till en sidobyggnad. I ett uppvärmt rum med lustiga tapeter böjer han sig över kvällens mattallrik, med något som ser ut som fiskgryta.

- Vi repeterar just nu hela dagarna och hela nätterna, säger han. Det är mycket att greppa över, tre pjäser på en gång.

Hur känns det att under en sådan press se löpsedlar som basunerar ut att projektet kostar 26 miljoner?

- Som deja vu... Som när "Den stora Vreden" gick upp i Iggesund. Samma diskussion.

Han låter luttrad och säger i samma andetag att ilskan i dag är mindre intressant som drivkraft.

- Jag har tappat intresse av att gå ut i försvar hela tiden. Jag mådde illa, blev sårad, av den där debatten förr. Jag tänker annorlunda i dag. Även om den här pengadiskussionen säger mycket om ett samhälle och man kan undra varför det inte blir lika stora rubriker om en ny motorväg kostar 100 miljoner.

Den förlorade helheten är någonting som man letar efter i föreställningen. Den balans i tillvaron som fanns i det antika Grekland men som vi tappat i dag, säger Peter Oskarson.

- Man kunde balansera kropp och själ, konsten kontra samhället. Utan att romantisera fann vi här ett slags vision, en förlorad helhet. Varför har vi inte den kvar?

Varför ville du göra just "Orestien"?

- Därför att det är en urtext, ett oöverträffat drama. Det är fantastiskt med de där texterna där teaterformen redan ligger färdig. Som vissa Shakespearetexter.

- Och Orestien är i högsta grad samtida. Tyvärr!

Anna Andersson är en av de unga skådespelare som i och med "Sagan om Orestes" gör sin första stora föreställning. I föreställningen ingår alla skådespelare i kören och alla spelar för ovanlighets skull i helmasker, uttrycksfulla skapelser av den italienska maskmakaren Donato Sartori.

- Masken blir en frihet för mig, alla möjligheter finns i den. Jag kommer ifrån att det är Anna som gör Elektra. Det blir ett universellt uttryck.

Nästa projekt för Peter Oskarson blir Krilon-trilogin av Eyvind Johnson.

- Det finns saker i Krilon som ligger närmare samtiden än samtiden själv, säger han. Perspektivet krossas i sällskapet men Krilon säger: Vi måste fortsätta.

- Så är det för oss också, det samtal som är teatern måste fortsätta! (PM)

SANNA WIKSTRÖM

Mer läsning

Annons