Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överväldigande Bolsjoj!

Annons

Musik Galakonsert
Basadi Women of Jazz
Kroumata
Bolsjojteaterns orkester
Bolsjojteaterns kör
Dirigent: Alexander Vedernikov
Badri Maisuradze, tenor
Marina Shaguch, sopran
Eje Berglund, fyrverkeri
Musik av Verdi, Puccini, Xenakis, Karlsson, Reich, Tjajkovskij, Händel, Borodin med flera
Publik: 2800 personer
Dalhalla, Rättvik, 3/8

Lill Lindfors är ju en presentatör med internationella meriter. Hon var bästa möjliga val för att rama in det litet spretiga programmet - småfräcka skämt och en stor, varm famn höjde stämningen. Men tillräckligt varmt för att hon skulle återlansera sitt kjoltrick var det kanske inte?

Basadi Women of Jazz är allt annat än renodlade jazzartister. Gospel, pop och sydafrikansk musik tar plats i brygden. Tvärflöjt är ett överraskande instrumentval i solostämman.

Inte heller Kroumata låter sig renodlas - även om entréverket Music for pieces of wood tog minimalismen till nära nog Cageska nivåer. Förutom sina xylofoninslag kom nämligen en tämligen konventionell dragspelstango mitt i alltihop.
Hur Bolsjojs orkester ska få plats i orkesterdiket under Turandot ikväll vet jag inte. Musikerna sitter utspridda från ytterkant till ytterkant. Fem kontrabasar! Två harpister! En skog av violiner! Och allt blir till en formbar lerklump av ljud under dirigenten Alexander Vedernikov.

Dalapubliken vet redan tidigare från besök av ypperliga ensembler från öst att den tekniska nivån bland topporkestrarna är vansinnigt högt uppdriven. Jag är nästan inne på att med skarpare precision skulle det handla om kirurgi mer än musik. Det skulle riskera att bli livlöst i sin exakthet. Paradoxalt nog.

Det är Vedernikov som är garanten mot att musikanteri ska försvinna ur framförandets ekvation. Han behandlar Bolsjojorkstern med en påtaglig ömhet under ouvertyren till Ödets makt. Ett utsökt val för övrigt. Tempot är försiktigt. Anspråken återhållna. Utlevelsen ska komma senare.

Vedernikov visar förtroende. Det händer att han inte dirigerar alls, utan med armarna hängande efter sidorna bara kastar blickar mot olika sektioner i orkestern. Tredje aktens förspel i La Traviata görs också innerligt och trovärdigt. Genomgående visar Vedernikov en faiblesse för att ta sig friheter med notbildens pauser. Han gör dem ofta några ögonblick för långa. Resultatet är dödligt sexigt. Jag drar efter andan.

Den känns som en evighet, tiden som går när kvinnor och män ur Bolsjojkören gör entré till sin sångarläktare. Hur många är de? Ska det aldrig ta slut? Va, pensiero ur Nebukadnessar görs med textens sorgliga längtan som dominant i framställningen.

Enkelt och naket. I det avslutande Borodinverket lyfter kör och orkester fram en jublande och massiv kvalitet. Jag kommer inte på något bättre ord än överväldigande. Bolsjoj blir en ångvält jag njuter av att bli överkörd av.

Körsbären högst upp på tårtan, när tårtbottnen nu är så mäktig, ska förstås solisterna vara. Bolsjoj är ett namn som förpliktigar. Kanske har man valt dramatiska framför lyriska röster av respekt inför Dalhallas omfång. Marina Shaguch visar en rundhet och fyllighet i stämman över hela registret. I Un bel di ur Madame Butterfly och Pace, pace mio Dio ur

Ödets makt briljerar hon med plötsliga kraftpåslag när hon obesvärat går från dolce till forte i slutet av fraser.

Tenoren Badri Maisuradze hade strukit Una fortiva lagrima ur Kärleksdrycken och satt in E lucevan le stelle istället. Det ursprungliga valet hade inte varit bra. Maisuradze har en alltför robust röstkaraktär för att göra sig rättvisa i den svärmiska aria som Jussi Björling, som hyllades med konserten, sjöng in 1957 i ett av sina största ögonblick.

Maisuradze gör en nästan omärklig miss i en av de avslutande dekorationerna, men en viss ledighet inträdde i hans sång i duetten ur Otello. Recitar... Vesti la giubba ur Pajazzo har rent av en riktigt expressiv, klassiskt italiensk färgning.

Då har emellertid det redan hänt som gör att Maisuradze, med meriter från Wien och Milano, känner att han över huvudtaget inte kan ta emot applåder utan går ut utan att se på publiken.

Någon gång under 1980-talets lätt vansinniga period, kanske när 100000-tals åhörare i Central Park hörde Pavarotti, blev Nessun dorma ur Turandot den självklara publikfavoriten - tenorkonserternas viktigaste höjdpunkt.

Arians suggestiva uppbyggnad ska leda till en orgiastiskt befriande höjdton och den ska enligt livesituationens heliga regel vara så lång och stark som möjligt. Så grymt är det. För det kräver publiken. För att gå tillbaka till Björling, och det bör man alltid, visade han i mars 1944 hur det ska gå till i en insjungning som blivit referensexemplet. Efter dryga tre minuters stegrande ansats ska klimax nås om troheten till Puccini ska vara intakt.

Björling har emellertid gjort en mindre känd version, från november samma år, som är ett under av smaklöshet och publikfrieri; en provokation mot alla tenorer i alla tider. Tempot är sänkt till något nära nog stillastående. Men det spelar ingen roll. För Björling kan dra ut på tonerna precis hur länge som helst. Han klockar in på 4.14. Han upphäver tyngdlagen. Det är en nu-ska-ni-få-se-på-fan-version.

Dahlberg, Cura, Mok och Zarins har sökt den effekten i Dalhalla med just den här arian. Dahlberg är en måhända överraskande favorit. Maisuradze är en i raden. Tenorer på högsta nivå är känsliga som F1-bilar. Vetskapen att kraschen kan komma precis i det ögonblick när allt måste fungera är en del av tjusningen för publiken.

Och Maisuradze blir på onsdagskvällen en oväntad Ikaros. Jag menar - man är ju trygg med att det är Bolsjoj och en solist som uppenbarligen är specialinbjuden. Maisuradze går efter en mjuk start in i ett drivet spintoläge. Inget tyder på att det bjuder honom några större problem. Men när allt står på sin spets, när han ska sätta sin glimrande slutpunkt, brister han. Rösten famlar efter fäste, halkar två-tre gånger mellan ren träff och ett väsande, viskande läge.

Borde han hållit tillbaka? Disponerat sina krafter klokare? Han kan ha varit sjuk. Det kan ha varit för kallt ute. Det är mänskligt att inte räcka till. Och ändå helt otänkbart en sådan här kväll.

Vad tänker Maisuradze efteråt? Jag tror han pendlar mellan skam och förvirring. Han tvärvänder vid scenkanten och går tillbaka till dirigenten. Viskar något. Vedernikov går med på att ta om arian från Ed il mio bacio scioglerà. Nu ska väl ändå världstenoren kunna revanschera sig? Han kan visserligen inte reparera det som hänt, men kanske rädda ansiktet hjälpligt. Kanske visa hur han skulle ha gjort.

Icke.

Han kraschar igen. På ett identiskt sätt. Jag skruvar mig i stolen. Det känns hemskt. Grymt. Overkligt.

Jag har svårt att tänka på något annat under fortsättningen. Men jag har ändå sinnesnärvaro nog att bli trånande avundsjuk på Bo Ekman som i sina memoarer kan skriva att han slagit igång och dirigerat Bolsjojorkestern i Händels Music for the Royal Fireworks.

Åtminstone några takter.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons