Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överraskande bra teater 2006

Annons

Svag analys i feminismpjäs
En pjäs om kvinnokroppen, visst verkar det spännande? Eve Ensler lägger märkligt nog ett tydligt oidipalt raster över sin förklaringsmodell – det är störda relationer till pappa och särskilt mamma som förklarar de störda relationerna till den egna kroppen för kvinnor av i dag. För att vara skriven av en radikalfeminist lider The good body en skriande brist på feministisk analys.
Kajsa Ernst är den enda av aktörerna som har komisk
timing och som agerar med pondus.
Vansbro 20 mars


Skakande om kommunismen
Det är en pjäs om absolut makt, men också en pjäs om fylla. I först tredje hand är den en pjäs om konst. I det djävulska läxförhör i en tryckkokare som iscensätts får Stalin i ett vodkadelirium för sig att de kollektivt ska skriva det ultimata socialistiska musikverket – en kantat
om en georgisk riddare.
Den febrigt nervöse Sjostakovitj, som Johan H:son Kjellgren spelar med stor närvarokänsla, vet inte till sig
av inställsamhet.
Ludvika 13 februari


Noréns fullträff med Ibsen
Lars Noréns nertonade uppsättning av Ibsens pjäs Lille Eyolf ger plats för glänsande nyansrikt skådespeleri.
Inget bryter händelseförloppet och ingen möjlighet finns att undfly pjäsens kärna, kravet på äkthet, sanning
och ansvar.
Malin Crépins sköra och gåtfulla gestalt och Björn Bengtssons känslofullt jordnära ingenjör bygger med behärskad återhållsamhet upp en laddning, sprängfylld av
längtan och låsningar.
Falun 9 oktober


Vibrerande mässa med Strandberg
Dekoren må vara minimalistisk men det är stor teater som Evabritt Strandberg åstadkommer med de små gesternas dramaturgi. Genom den utsatta kvinnan talar ett plågat sekel med en närvaro som upprymmer hela salen. Det är återhållsam men vibrerande teater som handlar
mycket om pauser och rörelser.
Ludvika 13 november


Grova våldsutbrott i glesbygden
Franken har vunnit högsta vinsten i lotteriet. Nu ska han minsann sluta på fabriken och lämna hålan. Kvar i Repefors blir hans vän Conny med sin fanatiskt kungadyrkande, potatisodlande och sjukpensionerade mamma.
Allt ska bort börjar med en stark och övertygande socialrealism. Men pjäsen tar steget ut till en fantasifull våldsskildring som inte står Tarantinos sätt att berätta
långt efter.
Hedemora 14 september


Gnistrande samspel gav komik
Viktigast av allt i Manleys liv är tystnad så att han kan skriva sina pinsamt mediokra romaner, som han själv
tror är banbrytande konst.
Annie, som inte alls är hushållerska utan kleptoman och mytoman, vägrar att göra mat eller utföra någon annan av de tjänster hon anställts för. Allan Svensson och Anki Lidéns samspel i Det nya hembiträdet slår
gnistor som resulterar i helgjuten komik.
Avesta 27 mars


Starkt av Annelie Jalmberger
Hans Sjöbergs monologpjäs Inte bara ett irrbloss, om en kvinna som är intagen på Säters sjukhus i början av 1900-talet, ägde rum i autentisk miljö i patienternas dag
rum.
Det är kampen och motståndet som är pjäsens kärna och Johannas ovilja att ge upp, som framför allt dröjer kvar i medvetandet. Annelie Jalmberger, som spelar alla
roller, gör en stark prestation rakt igenom.
Säter 23 september


Stanna eller flytta härifrån?
Teater Kattmas ungdomspjäs I Korsvägen inleds med en uppfriskande konfrontation mellan den uppvarvade Emma och den sege Rikard. Caroline Rendahl och Bengt Erlandsson lyckas fylla hela scenrummet med liv, samtidigt som de värnar om nyanserna. Karaktärerna är betydligt mer komplicerade än de första ögonblickens
parodiskt fördomspräglade intryck.
Falun 22 april


Tidsförskjutningar med Lars Norén
Av vad består livet när det skalas av jobb, bostad, vänner – när det likt sky reduceras ned till kompakt sås, eller
ännu tätare – till de avgörande timmarna?
Död, födelse, skilsmässa, abort, sjukdom, kontaktlöshet. Allt omgivet av en disig minnesbank. Det är Lars Noréns svar. Hans två kortpjäser under samlingsnamnet Terminal är mycket starka teaterupplevelser. Sofia Helin
var lysande vid premiären på Aveny.
Ludvika 1 februari


Överkokt matmusikal
Redan Proust hade rätt om att en madeleinekaka doppad i lindblomste kan öppna en hel värld, på det sätt som
i matmusikalen Konserv sker med kalvdans och en vit julpepparkaka. Men två centrala ingredienser i anrätt-
ningen är ruttna. Skådespeleriet. Och musiken.
Ett lovande manusrecept blir överkokt och sönder-
kryddat.
Ludvika 18 januari


Gapighet förtog tragedin
Den yttersta natten om paret Krøyer och Alfvén är ett naturalistiskt drama av ett slag som sällan skrivs i dag. Scenen där Krøyer tycks somna med huvudet i Maries knä samtidigt som Alfvén bestormar henne som en brunstig tjur är direkt strindbergsk. Med vackrare pauseringar och nedskruvat tonläge hade tragedin fått ett
bättre fäste.
Falun 27 januari


Amatörteatern
och bygdespelen
Långt mellan skratten i Malung

Berättelsen om hur den testosteronstinna godsägardiktatorn Brus Britta lär sig ödmjukhetens läxa är en putslustig historia. Skinnarspelet är inte utan charm men
heller definitivt inte utan flåshurtighet.
Flytet som ger nerv och skratt vill aldrig riktigt infinna sig. Den rapphet, stuns och humor som ska fungera som kitt saknas. När komiken ska flöda blir det tämligen
ansträngt, replikerna verkar inte hitta rätt stämningsläge.
Malung 18 juni


Inspirerat mellanspel lovar gott
Ett himla mellanspel blir en härligt ogenerad hyllning
i vilken allt som är Rune Lindström och Himlaspelet höjs till himlen. Mellanspelet kan unna sig att släppa traditionernas hårda sarg för att slunga sig in i multimediaåldern. Entusiastisk amatörteater, gjord med hjärta och engagemang. Martin Lindström är en suverän scenpersonlighet,
naturlig och karismatisk.
Leksand 15 juli


Svårt hitta ny Ingmar Ingmarson
Föreställningens gravitationscentrum är Martin Lindströms Ingmar. Han är helt fri i sin framställning och förmedlar i varje sekund att det han säger är ingivelser, återgivna tankar, inte upplästa teaterrepliker.
Han ser ut att vara i det närmaste oersättlig i Ingmarsspelen. Men också Ingmarsspelen bör arbetas om. Själv är jag ju måhända naivt övertygad om att begåvat skådespeleri och en hälsosam brist på respekt för upphovsmannen kan lyfta historiska pjäser.
Nås 30 juni


Mer roligt än otäckt på Lämåsen
Sett till vad som faktiskt framförs på scenen är det obegripligt att dubbelt så många ville se Trollbröllopet som ville se Ingmarspelen. Särskilt ”husskutt” blir det inte när ugglor hoar eller när trollen stryker längs fäbodknuten. Och den stora trollscenen i fjärde aktens mörker är mer komisk
stora trollscenen i fjärde aktens mörker är mer komisk än skrämmande. Men Sofia Rågenklint lyckades riktigt bra
i rollen som Karin.
Lämåsen 13 augusti


Gazbazz i uppsluppen fars
I Teater Gazbazz kanske något långa fars Tre dagar med 91:an på Rommehedslägret fanns många minnesvärda inslag. En välkoreograferad scen i slutet av första akten när kaptenen, korpralen, en docka och husmor involveras
i en bisarr dans i en vaktkur var ett sådant. Samspelet mellan översten (Sven Sundin) och överstinnan (Lena Kjellander) likaså – där fanns hela föreställningens epi-
centrum.
Kjellander var en förträfflig komedienne.
Rommehed 27 maj


Grov buskis drog storpublik
Karlar som pissar på sig. Karlar med rännsketa. Karlar som fyllespyr. Fruntimmer som ryar. Buskis? Ja, i kvadrat. Amatörerna på hembygdsgården på Skinnarbacken i Husby drog återigen storpublik med Ryck opp er, gubbar! Bäst var Lollo Löfmark som de lortiga brödernas intrigerande skata till syster. Gösta Karlsson plockade poänger med sitt Husbymål.
Husby 1 juli


Ambitiöst av amatörteatergrupp
Nisserska teatern hade svensk urpremiär för en pjäs av Harold Pinter, Uteliv (A Night Out). Dramat är på Pinters vis laddat med beska undertoner, samhällskritik och avslöjad förljugen moral. Dramat är ett kraftprov för den ambitiösa amatörteaterensemblen. Den dominanta modern spelas av Annica Berg-Staflin – en infernalisk
studie i maktmissbruk förklätt till moderskärlek.
Falun 13 oktober


2006 på Dalateatern
Missade målet med förankringen

Det som I djurens ögon beskriver, ett småskaligt lantbruk med kor och grisar, med eget slaktande på gården, försvann
i Dalarna för generationer sedan.
Ninna Tersmans manus är ett rakt, välskrivet och för-vånansvärt naturalistiskt verk, fullt av en lättförståelig djursymbolik, dubbelexponeringar och upprullande familje-
dramatik.
Åsa Widéen gör en nervig och intensiv Ana. Jan-Erik Emretssons Hilding har en bredbent närvarokänsla och visar mot slutet den kraft han måste uppbåda för att hålla
sina livslögner på avstånd.
Berättandet har svårt att få fäste i en scenografi som har en molntematik och som arbetar med lutande klossar. Det är öppna scenbyten; skådespelarna tvingas till långa och dramatiskt stendöda sekvenser med klossflyttande.
Falun 11 mars


Skådisarna räddade tunt collage
Vore det inte för en avgörande faktor skulle Samtidigt
i Dalarna ha samma hitpotential som Masjävlar: Collage-
formen.
Skådespelarna har snarast i uppdrag att porträttera en person som står och beskriver sitt liv för en teaterpublik.
Givet detta slöseri med vad teaterkonsten kan vara när den verkligen sluter en pakt med publiken om att berätta något viktigt om sammansatta människor av kött och blod, så gör Samtidigt i Dalarna ett strålande jobb drama-
turgiskt och skådespelarmässigt.
Pjäsen domineras av en smått fantastisk Ulla Tylén. Skickligt sätter hon halt i sina skruvade karaktärer precis innan hon överträder buskisgränsen. Måns Clausen fångar den pressade topptjänstemannen precist. Martin Sundbom hittar Alis patetiska mobil – och jobbflykt på
ett trovärdigt sätt.
Scenografi och kostym har samma lekfulla och finurliga
tilltal som präglar skådespelarna.
Falun 16 september


Rörig och mörk barnpjäs
När springet in och ut genom teatertältet på Dalateaterns nya scen upphört och teaterröken lagt sig framträder främst ett huvudtema i En kniv i himlen: Det handlar om vad som gör människor till vad de är och utgår från vad
uppväxtmiljön betyder.
Pjäsen är mörk och det är svårt att tänka sig den uppförd utan den typ av efterföljande dialog mellan publik
och dramapedagoger.
Eva Azcárate och Pernilla Öst lyckas ganska väl att tillsammans med regissören Patrik Pettersson bringa reda
i de stundtals ganska förvirrande identitetsbytena.
Falun 10 oktober


Så minns vi 2006 på Dramaten:
Ojämn Macbeth av teaterchefen

Staffan Valdemar Holm varvar snilleblixtar med idiotiska infall i sin tolkning av Macbeth. Å ena sidan är han minimalistisk och håller tempot nära det stillastående, och visar därigenom att han litar på att skådespelarna klarar att driva dramat framåt med hjälp av språkets kraft. Det
är modigt och smart.
Å andra sidan låter han Börje Ahlstedt toka omkring
i epileptisk trance och satsar på blodig nakenchock med
Lena Endre.


O’Neill inspirerar fortfarande
Lena Endres första akt, med reumatismförvridna fingrar och nervöst narkomanplockande gör hennes Mary
Tyrone oerhört trovärdig – den åldrade kvinnan som upp
bådar enorm styrka i sin målsättning att få knarka ifred.
I princip går det att betrakta pjäsen som fyra parallella monologer, med tillfälliga inbrytningar av kontakt. Nationalscenen gör en stor uppsättning av Lång dags färd
mot natt.


Hellweg överarbetade Borkman
Hilda Hellwig svarar för en högljudd och övertydlig regi, som växlar mellan sorglig komedi och ytlig pappfigurteater. Realismen blir hårt skruvad surrealism.
När Johan Gabriel Borkman är som sämst är pjäsen ett antal skådespelare som spelar skådespelare i ett Ibsen
drama.
Den bisarra borkmanska bastion av självgodhet och upptagenhet som Jan Malmsjö frammanar i den andra
akten kan inte ändra på helhetsintrycket.


Alexandrin en generationsfråga
Något av de där genuint hantverksmässiga teaterkunskaperna har gått förlorade.
95-åriga Ingrid Luterkort, med perfekt diktion och ledig hantering, ställs mot Fares Fares kantighet. För ungdomarna ställer alexandrinen sig i vägen i stället för att bli ett verktyg.
Stina Ekblad visar några djupt imponerande kraftpåslag som gör Fedras känsloliv darrande trovärdigt.

Mer läsning

Annons