Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överkokt matmusikal

Annons

Jag tycker om det här manuset. Vad i det mänskliga livet kan egentligen inte beskrivas mot en fond av mat? Inte mycket:

Det unga paret som i början av 1900-talet går på restaurang och förväntansfulla beställer in hummersoppa, färska ostron, champagne, spröd sparris och kalvfilé. Dagens klassmarkörer som pesto, högprocentig choklad, kallpressad jungfruolja, och hemgjord pasta kontra matolja, spaghetti och kolasås.

Pjäsen Konserv äger rum på två tidsplan. Dels kommer medlemmar i en kör till ett körläger i vad som har varit en bondgård, dels utspelas ett familjedrama ungefär 100 år tidigare mellan stadsflickan, gårdens karl och dennes två ogifta systrar.

Kören lagar en måltid. Bondfamljen gör korv.

Körmedlemmarna gnabbas om ingredienserna, berättar om sina liv (i mattermer) och upptäcker paraffinerade gråpäron från 1941 i skafferiet.

Systrarna i bondfamiljen hånar den ingifta stadsflickan för att hon inte begriper att gäddrenset på jäsning är en korvingrediens, för att hon är blödig mot djuren och för att hon inte kan klä av en abborre.

Däremellan sjungs "Taco-lov", en matverbsvisa (reducera, tranchera, pochera etcetera) och om farmors ängasoppa. Pjäsen hyllar matumgänge, konservering och slår ett slag för att mat ska få ta tid. Nostalgin har litet fadd smak- köksutvecklingen från köttfärslimpan till den färska basilikan är inte nödvändigtvis av ondo.

Föreställningen är roligt inramad av receptbyten, en snacksskål som går runt, mat i pausen och gamla köksredskap på ett utställningsbord.

Redan Proust hade rätt om att en madeleinekaka doppad i lindblomste kan öppna en hel värld, på det sätt som i Konserv sker med kalvdans och en vit julpepparkaka. Någonstans tror jag att det skulle kunnat blivit välsmakande musikteater av Konserv. Men två centrala ingredienser i anrättningen är ruttna. Skådespeleriet. Och musiken.

Det är krattigt repeterat. Skådespelarna, särskilt Gunilla Bergerham, kommer av sig och visar bristande timing. Överspelet mortelstöts tillsammans med grund och forcerad gestaltning.

Musiken vistas (förutom en gregoriansk taco-sång) i ett gränsland mellan visa och jazz, här och var med folkmusikton. Den är kantig och osensuell. De stora improvisationsinslagen blir ointressanta egotrippar som smakar spam.

Därför blir ett lovande manusrecept vidbränt, överkokt och sönderkryddat.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons