Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Otrevlig deckare rullar lätt

Annons

Hos amerikanen Jeffery Deaver får man möta den sortens huvudperson som är sällsynt men här och där i deckargenren dyker upp som ett förmänskligat berättartekniskt grepp.

Deavers huvudperson, Lincoln Rhyme, hör till de problemlösare i kriminallitteraturen som med en fackterm brukar kallas defective detectives - alltså en detektiv som har att dras med ett fysiskt eller psykiskt handikapp.

Genretekniskt finns defekten där lika mycket som ett hinder för hjälten som en hjälp att ge vederbörande dels en sorgespelsaktig framtoning, dels någon kompenserande egenskap.

Lincoln Rhyme är förlamad. Allt han kan röra är huvud, axlar och vänster ringfinger.

Han är också världens främste kriminaltekniker, före detta chef för krimtekniska avdelningen vid New York-polisen. Från sin specialutrustade rullstol jobbar han nu som konsult åt polisen.

Den unga vackra polisen Amelia Sachs är hans armar och ben, ögon och öron på brottsplatserna, radiostyrd av Rhyme från rullstolen.

Kriminalteknikerna i tv:s CSI-serier framstår som inkompetenta jämförda med Rhyme.

Som karaktär är Rhyme ingen man odelat gillar.

Han är skrytsam och självupptagen, ibland också arrogant och bitter.

När det gäller brotten och offren är han kall och likgiltig - för honom är brott vetenskapliga övningar.

Den värsta synden i hans ögon är att "förorena en brottsplats".

Det tolfte kortet är sjätte delen i Lincoln Rhyme-serien. Det är en i högsta grad rekommendabel roman. Jag vill inte yppa ett ord om den intelligenta intrigen, bara säga att det rör sig om en inverterad kriminalberättelse, det vill säga att den skyldige - en känslodomnad, vackert visslande yrkesmördare - är känd från början.

Spänningen ligger i stället i hur Lincoln Rhyme och hans medhjälpare ute på New Yorks gator ska snärja honom.

Jeffery Deaver har fingertoppskänsla för personernas psykologi, och är en av de skickligaste intrigmakarna i branschen. Här vänder han flera gånger intrigen upp och ner, hit och dit, kors och tvärs.

Bara på de hundra sista sidorna tar intrigen tre hisnande vändningar.

Bra sittfläsk krävs.

Det tolfte kortet är nästan femhundra sidor man vill läsa i ett svep.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons