Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Operachock!

Annons

"Tacka vet jag p-rullarna på 70-talet!" Det är inte en replik som operapubliken väntar sig. Men efter årets operahändelse i Dalarna på söndagseftermiddagen är det läge för rubriken alla operarecensenter drömmer om.

Det började precis som man kan förvänta sig av tre sångerskor som kallar sig De tre koloraturerna: muntert, och sceniskt trevligt. Programmet hade en något fransk slagsida men det var fest.

Anna Eklund-Tarantino, Angela Wannbäck och Anette Stridh läste av salong och piano och tog det lugnt med volymen. De bjöd på några praktfulla röststafetter och många av pärlorna hade arrangerats om för duetter och terzetter.

Stridh var ojämn och hade här och var ett läckage på höjden. Eklund-Tarantino hade kul med sin flöjtröst, och var den måhända mest subrettartade av sångerskorna medan Wannbäck kombinerade märg, höjd, ett tätt vibrato och rörlighet på ett sätt som de andra två hade svårt att matcha.

Men efter pausen gavs Carin Bartoschs och Christina Ros kortopera om tre kvinnor som träffas en natt på gynakuten: Karriärkvinnan som hoppas vara med barn, den gravida förskolläraren som kommer ut som lesbisk och ekonomiassistenten som lider av vestibulit men som haft sex med en strandcharmör på sin Medelhavssemester.

En dråplig, vulgärrealistisk, samhällsaktuell uppgörelse med de kvinnoroller de tilldelats följer. Ann-Sofli Klingberg är en mycket bättre pianist här än när hon ska hänga med i de tongirlanger koloratursopranerna hänger upp i första avdelningen. De grälar, resonerar rått och drastiskt om män, sex och barn. Språket är provocerande grovt och däremellan lyriskt. På andra orter under turnén har publik rest sig upp och gått. Men den pyttelilla publiken i Leksand är uppenbarligen liberal och får därför vara med om årets operaupplevelse i Dalarna. En härlig överraskning!

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons