Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Opera på film - en svår ekvation

/
  • Knepigt. Opera på film har inte fungerat så bra genom åren. Här en scen ur den bioaktuella

Annons

Nyligen hade Kenneth Branaghs film Trollflöjten premiär: en påkostad och mycket filmisk version av Mozarts berömda opera.

Det hör inte till vanligheterna att en opera blir till film på det sättet. Oftast handlar det om att uppsättningar på någon av de stora scenerna filmas av och säljs som dvd.

Frågan är varför. Opera är och ska vara storslaget, och inget medium är väl bättre på effekter än film. Ser man på filmens barndom, var det vanligt med opera- och musikalfilmer.

- Opera- och musikalfilm tillhör filmens väsen från början, det var nästan det första man gjorde på film. Det finns egentligen inget filmfrämmande i att någon stannar upp och drar en låt, säger Martin Nyström, operakritiker på DN.

Ändå är det, som sagt, sällan man ser opera på film. Kanske för att de två konstformerna är svåra att förena. Claes Fellbom, grundare av Folkoperan i Stockholm, professor i musikalisk gestaltning på Operahögskolan samt själv regissör till två operafilmer, ser uppenbara svårigheter:

- Det träder in andra krafter i kroppen när man börjar sjunga. Tar man bort de krafterna och dämpar ner spelet till ett filmskådespelarsätt, förlorar man en dimension av musiken. Och sjunger man ut som om det vore på scenen så kan det bli för stort. Utspelet kan bli för ofilmiskt. Det är det stora problemet.

Ändå ser han stora likheter mellan de två konstformerna.

- Flmens och operans dramaturgi är väldigt lika varandra. Filmen måste ha en handling, den blir sällan riktigt resonerande och det blir inte opera heller, mer än i Wagner. Där har man en gemensam nämnare, säger Claes Fellbom.

En annan orsak är att filmbranschen och operavärlden lever skilda liv. Kunskapen finns helt enkelt inte, menar Martin Nyström.

- Operakulturen är helt skild från filmkulturen. Det är en skillnad mot 20- och 30-talets amerikanska filmregissörer, som var uppväxta på Broadway. Den tidens filmarbetare var operapublik. De älskade Caruso.

Ett av de mer lyckade exemplen på operafilm är Ingmar Bergmans version av Trollflöjten från 1975. Den intar fortfarande en särställning i genren, vilket väl säger en del om den sparsmakade produktionen.

- Han har ett så lekfullt förhållande i den. Man känner Mozarts ande väldigt starkt i den filmen. Han markerar ju tydligt att det är teater genom att han låter det utspela sig på teatern. Det är ett väldigt bra grepp han använt där, säger Fellbom.

Martin Nyström håller med om att Bergmans film är viktig i genren, men nämner också Joseph Loseys version av Mozarts Don Giovanni. Dessutom ser han en växande trend: filmregissörer vill regissera opera.

Terry Gilliam ska regissera Umberto Giordanos Andrea Chénier på La Scala nästa år. Michael Haneke regisserade Don Giovanni i Paris förra året (och floppade rejält).

Emir Kustirica har gjort opera av "Zigenarnas tid", och i USA ska både Woody Allen och David Cronenberg göra opera.

- Det finns en attraktion för opera bland filmmänniskorna som inte har funnits tidigare, säger Martin Nyström. (TT Spektra)

KALLE DIXELIUS

Mer läsning

Annons