Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Onsdagskrönika - om Peace and Love

/

Annons

Hetare än någonsin. Så har den kallats i media de senaste veckorna, Borlänges egen freds- och kärleksfestival. Och visst växer den så det knakar. Med årets beräknade 20 000 besökare kan Peace & Love mäta sig med festivaljättar som Hultsfred och Sweden rock (inte minst i år när Hultsfredsfestivalen gjorde en riktig publikdipp med bara 23 000 besökare). Och vem vet, spänner Dalarna musklerna ordentligt så kanske nästa år till och med resulterar i en omkörning som lämnar Småland på efterkälken.

Men hur kommer det sig då att den lilla festen, som startade inne på Bolanche 1999 med några hundra besökare, i år är en av Sveriges största musikhappenings, medan en institution som Hultsfred tappar fart?

Att banden är en festivals viktigaste vapen går ju naturligtvis inte att komma ifrån. När jag försökte få en skymt av gubbstrutten Ozzy Osbourne i Hultsfred förra helgen eller lyssnade till gamla festivalrävar som förbehållslöst hyllade stenålderslegenden Roky Erickson så kändes det som att festen inte riktigt var till för dem som faktiskt orkar festa. De unga. De runt 20. Roky Erikson åt väl i och för sig kanske inte upp så stor del av Hultsfredsfestivalens budget, men det går inte att komma ifrån att Ozzy förmodligen var årets dyraste bokning. Det spelar ingen roll hur många rykande heta mellan-akter man erbjuder när dragplåstren förblir åldringar som kidsen knappt hört talas om.

Hur som helst, Peace & Love toppar ju också med gubbtema i år så det är väl kanske ändå inte hemligheten.

Priset då? Ja, det är förstås en av Peace & Love’s stora konkurrensfördelar. 995 spänn är VÄLDIGT mycket billigare än 1695 som Hultsfred valde att höja sina tredagarsbiljetter till i år.

Men nyckelordet tror jag är bekvämlighet. Har ni varit på campingen i Hultsfred? I så fall vet ni. Det finns faktiskt knappt ord att beskriva hur äckligt det är (jag vet att vissa gillar de där hedonistiska festplatserna, men själv står jag inte ut). Gegga, skräp och spyor är bara förnamnet. Folk kanske inte har lust att hänga på den där fylleåkern längre? De kanske har tröttnat. De vill kanske kunna sätta sig på ett riktigt fik och ta en macka mellan banden. Eller gå in på en riktig bar och dricka en öl ur ett riktigt glas. Eller handla sina cigaretter/plåster/kvällstidningar på en vanlig affär. I en riktig stad.

Gänget bakom Peace & Love pratar om budskapet, att det är "mångfald, gemenskap och förståelse" - i praktiken översatt till tre temadagar under ämnet revolution - som lockar folk till Borlänge. Jag tror att det är önsketänkande. Folk betalar in sig på Peace & Love för att se över 100 band spela. Mian Lodalen, Gudrun Schyman och Claes Malmberg lär inte bli mer än en parentes när Borlänge bjuder in till en av Sveriges största rockfestivaler.

Tummen upp:

För att Peace & Love, trots att de börjar växa i kapp Sveriges största festivaler, fortfarande är lokala. Inte mindre än 16 Dalaband spelar i Borlänge i helgen. Det känns bra.

Tummen ner:

För att de boende i Borlänge centrum inte får gratis festivalpass, trots att deras lägenheter och balkonger vetter in mot festivalområdet - SNÅLT.

Mer läsning

Annons