Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omöjligt att samla alla feminismer

Annons

I riksdagsvalet 2006 röstade 0,7 procent, 37954 väljare, på feministiskt initiativ - mindre än en fjärdedel av antalet röster sverigedemokraterna fick.

Ett drygt år tidigare hade 25 procent av väljarna förklarat sig beredda att stödja ett renodlat feministiskt parti.

Politiska kommentatorer antog allmänt att fi skulle göra vad junilistan och ny demokrati tidigare gjort - på kort tid nå parlamentsrepresentation.

Hur kunde det gå så fel för fi?

Filmaren Liv Weisbergs program visar att förväntningarna på fi vid starten är väldigt olika. Det gör, tråkigt nog för oss feminister, att företrädarna snabbt hamnar i motsatta läger och att sprickorna löper på alla ledder.

Det är självklart. Hur en feminist med liberala ideal om alla människors lika rättigheter, lika möjligheter och individuella friheter som grund ska kunna kampera ihop med en åt kollektivt orienterad socialistisk feminist, finns det inget svar på.

Det finns de, särskilt Ebba Witt-Brattström, som hellre vill ägna sig åt opinionsbildning (Stödstrumporna nådde ju politiska resultat) än partiarbete. Där fanns två falanger. Som sprack.

Partiets dynamo, den för skattebrott dömda Gudrun Schyman, ställer tre frågor och genom att ställa den tredje ("Vilka politiska frågor ska vi gå till val på?") har hon redan svarat på den första ("Vill vi ställa upp i valet?").

Det finns de, särskilt Tiina Rosenberg, som ser fi som en plattform för att driva partipolitik för homo-, bi- och transpersoners fri- och rättigheter.

Hon argumenterar för att "en heterosexuell kärnfamilj alltid är ett antifeministiskt projekt" samt att fi bör ha en "antifamiljpolitik".

Witt-Brattström invänder att de flesta i Sverige är heterosexuella och lever i familjer som de som feminister inte nödvändigvis betraktar som förtryckande.

Utopistiska visioner möts av jordnära invändningar som "Men hur ska vi betala det?". Witt-Brattström beskriver Almedalsveckan som "hemsk", "mediastyrd", "svartvit", "utspelsorienterad" och säger att det är omöjligt att vara intellektuell i dess kontext.

Sofia Karlsson, som senare ska bli talesperson, talar om en generationskonflikt mellan kvinnorörelsens klassiska kämpar och "oss som är födda på 70-talet".

Till slut blir det en kalkon av Almedalsframträdandet 2005 där dåvarande styrelseledamoten Monica Brun, Säter, avslutar ett väckelsemöte med "för fan - kom igen nu!".

Partiet blir besatt av media och frustrationen över att inte själva få berätta vad fi vill ska berättas, en storögd insikt om att vad som skrivs och sänds är ett resultat av journalisters professionella överväganden, tar sig lika märkliga som naiva uttryck.

Witt-Brattström hoppar av. Hon menar att partiet består av "Gudrun och hennes dvärgar" och att hon "kräks på den politiska retoriken". Hon går till öppet angrepp på Rosenberg och Karlsson.

I nästa avsnitt, som sänds på söndag, visas att åtminstone Aftonbladet begick grova etiska övergrepp. Filmaren Weisberg tar dessutom ställning mot granskningen av Rosenberg. Hon slår fast att det rörde sig om ett obefogat drev.

Maria Carlshamre, EU-parlamentarikern som efter att ha dömts för bokföringsbrott hamnat i kylan i fp, lanseras av fi, inte minst för att balansera påståendena om fi som vänsterprojekt.

Det är förgäves. Fi är ett vänsterparti i sin praktiska politik, i bakgrunden för företrädarna och i den ideologi som blivit tongivande. I valrörelsen sliter därför partiarbetarna oavlönat och fruktlöst.

Det är tragikomiskt att när fi den sista skälvande tiden före valet bestämmer sig för att spela på de ytliga mediernas villkor, och bestämmer sig för att bjuda in världskända feminister som Jane Fonda och Eve Ensler till Sverige, så blir resultatet en mediekatastrof.

Fonda läxar upp en journalists relevanta frågor med att journalisten bara försöker ställa sig in hos patriarkatet.

Vilken effekt hoppades fi på? "Ja, Jane Fonda var ju filmstjärna på 1970-talet - jag tror att jag ska ta och rösta på det parti hon uppmanar mig att rösta på"?

Ridå, fi.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons