Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att känna sig rökt

Annons

Den som kan sin Mats Olsson vet att det här stället borde ha bartenders som tilltalar en med "luv" medan de lååångsamt tappar upp den beställda ölen.

Den här bartendern säger inte så. Kan bero på att puben inte ligger i Soho utan invid riksväg 50. Och att bartendern är en han, inte en hon.

Det var en dyster januarikväll och på teve fanns fortfarande nåt kvar att visa, så det var bara han och jag vid bardisken.

- Ska du tända en ny? Bergman, du röker för mycket. Hur många har du dragit i dej i kväll, femton?

Det buckliga Lucky Strike-paketet gav svaret.

- Nie.

- Hur många om dan?

- En ask, kanske.

Men det var då. Jag fimpade. Det är sex dar sen.

Och vad jag saknar själva grejen. Att i höjd med morronkaffet ställa sig på Örnnästets balkong och tända dagens första cigg... Jag tror att det är vad folk kallar livskvalitet I alla fall bland oss som inte har råd att röka feta Fidel-kubaner.

En period var rökningen räddningen. Jag satt för det mesta som nattredigerare och precis när pressen var som störst skulle förstasidan göras klar. Jag har aldrig varit snabb i vändningarna, det vet den som har sett mig storstäda lägenheten, men i såna lägen låste sig tankarna totalt och det enda som fick igång maskineriet var en kopp automatkaffe och en cigarett.

I dag, som sportreporter, är en cigg strax före deadline det som gör att det rasar ner en tidning hos dig i gryningen. Annars vore jag... ja, rökt.

Jag vet riskerna med rökningen; jag har koll på att det är långt ifrån bra.

Men jag längtar lik förbannat efter Att Få Röka. Sitta på kafé, dricka kaffe, läsa nåt sanslöst elakt av Aftonbladets Peter Wenn- man och dra ett par-tre djupa bloss som skulle göra finniga tjyvrökare gröna i ansiktet i veckor.

Jag är nere på fem pinnar nu, om dagen, och det är en dos som knappt känns. Jag har varit ledig, så bladet har andra gjort. Annars vet ni nu vem som skulle ha haft skulden om ni vaknat och tittat efter en tidning som aldrig kommit.

Sex dagar sen. En enda lång, fruktlös vandring i en gudsförgäten första månad av ett nytt år. Men jag ska fixa det. Noll bloss om en vecka.

Och vem vet vad som händer på den sjunde dagen?

Gudruns polare slutar att se rött och gör henne till Big Mama igen? Bush skakar hand med Saddam? Och jag slutar tvärt att röka?

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons