Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olof Liljas engagemang imponerar

Annons

Passionsberättelsernas dramatik har ofta varit kontroversiell när de tolkats.

Mel Gibson, medlem i en ultrakonservativ katolsk sekt som anser att påvestolen blev för liberal någon gång på 1960-talet, har rört upp känslor med sin regiinsats i den tämligen våldsamma filmen The passion of Christ som får premiär i Dalarna till helgen.

Johann Sebastian Bach fick under sitt liv utkämpa strider med reformerta och pietister för att han lättsinnigt nog tog element av den italienska operans tonspråk in i kyrkorummet. Musik i kyrkan var inte självklart över huvud taget.

I dag är det väl knappast med sitt påstådda lättsinne som Bach så tydligt tycks tala till vår tid - tvärtom, i anspråksfullheten, konstfullheten och de väldiga katedraler av toner han bygger får också mindre varmt kristna än Bach själv ett rum för ödmjuk kontemplation.

Det finns ett musikaliskt pussel att lösa också - för varje genomlyssning hittar åhöraren allt fler av de suggestivt infogade föreställande inslagen: tuppen som gal, Petrus som gråter, Kristus som gisslas, templets förhänge som brister, etcetera.

När Henrik Alinder leder ensemblen i J S Bachs Johannespassionen i Leksands kyrka har han tillgång till en sensuell barockorkester.

Violinisten Maria Lindal drar med sig Stockholms barockorkester, där Lingheds David Gammelgård spelar cello, i en lustfylld framställning, där de flesta spelar stående och också blåsarna använder barockinstrument. Den utmärkte organisten Peter Lönnerberg är en stor resurs för orkestern. Kontrabasisten Sebastian Dubé likaså. Gammelgård svarar för ett känsligt cellosolo när han introducerar altarian Es ist vollbracht.

Alinder har också åtminstone tre solister på god nationell nivå. Silvriga Hedvig Eriksson och suggestive Mikael Bellini är nästan lika bra som i Stora Tuna häromåret. Men det är tenoren Olof Lilja som dominerar, inte bara som en följd av sin väldiga roll. Han har ett engagemang i framställningen som imponerar och en underbar lyster i rösten som åhöraren aldrig tröttnar på.

Det är Leksands kyrkokör som är det svaga kortet, trots att den förstärkts med sångare utifrån. Kören behöver mer pondus och/eller fler unga röster. Särskilt den manliga delen av kören kommer till korta trots att Olof Lilja själv hjälper tenorerna. Körpartierna lider av otydlighet och darrighet på betänkligt många ställen.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons