Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Okritiskt hyllande av Linné

/
  • Pengakungen. När Linnés 300-årsjubileum firas snålas det inte på pr-slantarna. Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
  • Felfri? Bilden av Carl von Linné borde nyanseras - eller i varje fall diskuteras. Foto: PRESSENS BILD

Annons

Någon mer än jag som börjar bli trött på Carl von Linné?

Tänkte väl det.

Karln är ju överallt. Minsta dagisgrupp ska rita Linné-teckningar, universiteten håller föreläsningar om artlära och Sveriges landskap tävlar om vem som kan göra flest anspråk på vetenskapsmannen: Här stod Linné! Här gick Linné! Här sov Linné! Vi fattar.

På projektsidan Linné 2007 kan man se var "mister flower power" (jo han kallas så där, antagligen ett försök att fixa lite nutidsfernissa på det historiska temat) reste och vad han skrev om de olika platserna.

Att Linné gjort en stor vetenskaplig gärning säger jag inte emot. Det framhålls dessutom hela tiden. Men är vi inte lite väl okritiska?

Särskilt här i Dalarna finns en stark lust att utforska i vilka vattendrag i vilken socken Linné har vadat på jakt efter fiskar. Entusiasmen är stor.

Förra året var det mångkulturår, utlyst av regeringen. Då var entusiasmen inte lika stor.

Ingen visste riktigt vad man skulle göra och kulturinstitutionerna stod liksom och skrapade med foten i marken ett bra tag innan något blev av. Det var, minst sagt, lite dött. En stor del av skulden kan tillskrivas dålig planering och att det satsades för lite pengar.

Men det pratas det inte så mycket om längre. Precis som det inte pratas om Linnés mörka sida - kopplingen till 1900-talets moderna rasbiologi (i alla fall inte i Dalarna, i Göteborg hålls en föreläsning på temat i sommar).

Jo, kopplingen finns: I sina klassificieringar av de fyra arterna Americanus, Europaeus, Asiaticus och Afer redogör Linné inte bara för utseendet på raserna, utan även för psykiska och kulturella egenskaper. Linné rangordnar dem och i botten hamnar Afer, de svarta afrikanerna som han anser vara sluga, lata och likgiltiga. Indianerna ligger dock över européerna i skalan.

Här kan man hävda att han bara var ett barn av sin tid. Linné menade troligtvis att de olika egenskaperna var betingade av miljö - inte ras och hans klassificering var knappast menad att användas till ursäkt för diskriminering och folkmord.

Men när bilden av den fantastiske Linné, detta jubileumsår 2007, någon gång ska nyanseras så brukar man skoja lite grann om att han hade ett stort ego och ofta gick efter eget huvud utan att lyssna på andra.

Hur skulle det vara att även ta upp rasbiologin på bordet? Eller riskerar denne nationalhjälte att förlora sitt enorma symbol- och pr-värde då? Vilka vinstintressen finns egentligen i jubileet?

Precis som det var obehagligt att mångkulturen (en verklighet som ändå pågår runt omkring oss i nutid) inte rönte större intresse 2006, precis lika obehagligt är det att se hur vår störste vetenskapsman hyllas helt okritiskt 2007 - de jobbiga sidorna förtigs.

Till på köpet i vetenskapens namn.

Mer läsning

Annons