Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Okej att vara lång, bred och högljudd

Annons


Visst fanns det många anledningar till att jag slutade spela basket på elitnivå i 20-årsåldern. Jag ville resa, läsa, lämna det inrutade idrottslivet bakom mig. Först långt senare erkände jag för mig själv att det också fanns andra saker som hindrade mig från att nå min fulla potential på planen.

böcker |

Colette Dowlings

Svaghetsmyten. Kvinnor på väg mot fysisk jämlikhet

övers. Dorothee Sporrong

Natur & Kultur

Colette Dowling citerar baskettränaren Mariah Burton Nelson, som säger att kvinnor "tycker inte om att känna sig långa, verka breda eller vara högljudda. De känner sig illa till mods med att uppta stor plats".

Jag vet ju redan det där. Ändå slår det rakt in i mig, och kastar mig femton år tillbaka i tiden. Precis så var det ju. Jag gick från ohämmad tioåring, som njöt av att sträcka ut mig under korgen och håva i poäng, till självreflekterande tonåring som insåg att en fullt utvecklad idrottskropp och en aggressiv tävlingsmentalitet inte var förenlig med att vara Kvinna. (I alla fall inte i mina ängsliga tonårsögon.)

Kvinnor och fysisk aktivitet har aldrig varit en okomplicerad kombination. På artonhundratalet gjorde läkarvetenskapen sitt bästa för att hålla kvinnorna passiva. Om kvinnor var för aktiva kunde livmodern lossna, och därigenom "beröva kommande generationer deras existens".

G. Stanley Hall, psykolog och inflytelserik inom den rashygieniska rörelsen, ansåg att kvinnan skulle vara "den kanal genom vilken 'manssjälen' en dag skulle kunna bli en 'superman' i en 'superstat'".

Det tog nästan hundra år för det andra könet att ta sig in i OS. Först 1932 beslöt den olympiska kommittén att ta med några friidrottstävlingar för kvinnor i OS. Först på 60-talet ansågs det påfrestande 800-metersloppet "tillräckligt säkert" för kvinnor.

Men 1960-talet innebar ett genombrott för kvinnorna.

Tv:s gryende genomslagskraft och den framväxande kvinnorörelsen var starkt bidragande orsaker till detta. 1973 utkämpades det klassiska "slaget mellan könen" när tennisspelarna Billie Jean King och Bobby Riggs möttes i en haussad match.

29-åriga King vann över den 55-årige Riggs och frågan om kvinnor inom sporten blev ett hett debattämne. King hade därmed uppnått sitt mål med att ställa upp på det penningstarka könsjippot: "Det handlade inte om en tennismatch, det handlade om en samhällsförändring".

Mycket har hänt sedan dess och attityderna har förändrats, vilket också Colette Dowling konstaterar i sin bok, när hon ser USA:s damer vinna fotbolls-VM inför en jättepublik på hemmaplan: starka, aggressiva, fysiskt kapabla. Här hemma såldes för några veckor sedan över 20 000 biljetter till de svenska fotbollsdamernas VM-kval mot Schweiz på Råsunda.

Fotbollsspelaren Hanna Ljungberg, slalomstjärnor som Pernilla Wiberg och Anja Pärson, skidskytteikonen Magdalena Forsberg med flera radar upp sig på prispallarna, och har de senaste åren till och med fått medial genomslagskraft på de annars så mansdominerade sportsidorna.

Det anses numera rätt coolt att vara idrottskvinna, utseendeidealen har ruckats och svällande muskler på kvinnor är tämligen accepterat, och kan till och med anses åtråvärt. Och i dag finns inga formella hinder för kvinnor att delta i machosporter som boxning, brottning och styrkelyft.

Samtidigt har min egen sport, liksom 800-metersloppet på 30-talet, förlöjligats och hånats. Det är samma argument som alltid när kvinnor ger sig in i en ny idrottsgren: de kan helt enkelt inte spela fotboll/boxas/hoppa stav, det är skadligt för brösten och fortplantningen, och/eller det är en alltför maskulin aktivitet. Men om det nu blivit okej att idrotta för kvinnor, kräver omgivningen åtminstone några slags klassiska kvinnlighetssignaler, eller i alla fall en stark vilja att vara sexuellt begärlig för män, annars kan hon avfärdas som man eller flata. Könsgränsen måste upprätthållas, kvinnligheten ständigt ringas in och gränserna för vad en kvinna kan och bör vara stakas ut.

Ett klassiskt exempel på hur en makalös idrottskvinna förlöjligats, trots sina enorma framgångar, är tennisspelaren Martina Navratilova, som hade sin storhetstid på 80-talet. Hon beskrev som ett rovdjur som "klådde alla dessa oskyldiga flickor", och Time menade att hon "måste ha en kromosomskruv lös någonstans".

Riktigt starka kvinnor är naturligtvis starkare än de flesta män. Men även om Marion Jones är formidabel, klår hon ändå inte Maurice Greene på hundra meter. Kajsa Bergqvist hoppar ett par tre decimeter lägre än Stefan Holm. Biologin spelar roll.

Vi behöver inte vara bättre än de bästa männen för att bli tagna på allvar.

Nu, som 35-åring på 2000-talet, är det äntligen möjligt för mig att vara riktigt lång, ganska bred och någorlunda högljudd utan att känna mig illa till mods.

ÅSA SANDELL

Mer läsning

Annons