Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojämn superstjärna

Annons

Det är lite Kylie Minogue över Lena Philipsson. Från bespottad, senare kultförklarad, 80-talsikon till storsäljande popartist av i dag. Däremellan en seger i den svenska melodifestivalen och en hedrande femteplats i Europafinalen.

Utformningen på Lenas höstturné, hennes första på tio år, understryker bara den klassresa hon lyckats göra under det senaste halvåret. Det är glittrigt, påkostat, klassigt och Las Vegas-glamouröst och förtydligar verkligen vilken superstjärna Lena Philipsson är, eller vill utge sig för att vara. För om inte annars än i låtmaterialet märks det att Philipsson inte är en megapopartist av konventionellt snitt. Hon lider uppenbart av schlagerartisternas brist på jämnt låtmaterial. Det är höga berg och djupa dalar, och de allra djupaste dalarna är de statiskt stelbenta låtarna på engelska som högst pliktskyldigt petats in mellan dunderhits och Orup-covers.

Men så länge hon låter bli det engelskspråkiga är det faktiskt riktigt, riktigt bra och underhållande. Lena Philipsson verkar vara född på en scen och hon lyckas fylla ut varenda centimeter av den med odiskutabel karisma och en humor som appellerar mer till tjejer än killar. Men i nya Låt oss säga att vi var gifta och Min mor sa till mig flörtar hon duktigt med pojkarna längst fram.

Ph och hennes stab av musikaliska hjälpredor har också lyckats hitta en bra övergång mellan damens gamla och nya låtmaterial. Hon lyckas med bravur att vara både discoprimadonnan och schlagerprinsessan Lena Philipsson. Daterade kuttersmycken från 1980-talet har fått en ny futuristisk skrud och nyarrangemanget Dansa i neon låter verkligen som framtiden.

Annars är det kanske aningen förvånande att det är just låtarna från albumet Det gör ont en stund på natten men ingenting på dan, som ju redan låter duktigt retro, som är de allra bästa och som publiken också ger mest bifall i form av rungande applåder. Delirium smular nästan sönder lokalen och På gatan där jag bor är fullkomligt monumental. Det gör ont ska vi inte ens tala om. Den enda av de äldre låtarna som kan mäta sig med de Orup-skrivna svartsjukedramerna är en intensiv Kärleken är evig.

Det främsta tecknet på en lyckad comeback är när det nya låtmaterialet kan mäta sig med det gamla. I Lenas fall överglänser det nya det gamla med enkelhet. Lyckad comeback? Utan tvivel.

DANIEL SWEDIN

Mer läsning

Annons