Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Och orden blev text

Annons

Prince, Bruce och Morrisey som gästat Sverige i veckan får ursäkta, många av oss kunde inte bli mer uppspelta än vad vi blev av att äntligen få se Bruno K Öijer livs levande på scenen.

Skottes musikteater är en utmärkt lokal för poesi, en intim teatersalong med en bar på armlängds avstånd. Den är nästan fullsatt när han stegar in i spotlighten. Gänglig, i svart kavaj med en liten brosch och en frisyr som utan tvivel skulle kunna ge ut en diktsamling helt själv.

Han har medhörningsmonitor. Han ger så småningon extranummer. Han lyssnar in sin röst för att hitta det exakta tonfallet. Rytmen. Han räknar in varje dikt, håller takten oavbrutet och avslutar med ett "yeah!" Gesterna är beatpoetens.

Hans omkväden är som refränger man väntat länge på. Plötsligt kryper rysningar utmed armarna när de nickas fram ur hans huvud.

"...faanns inte"

"...och försvann"

Som en fantastisk poplåt skapar han det ögonblickets magi som man inte kan annat än tvivla på i efterhand.

Kritiker ur Bruno K Öijers egen generation (han är född 1951) tar gärna till ordet "schaman" när de ska beskriva hans unika scenpersonlighet. När han på söndag mottar Erik Lindegren-priset i Luleå handlar motiveringen bland annat om "schamanistisk magi". Förmodligen i brist på bättre, för något schamanistiskt finns egentligen inte i Öijers manierade scenframställningar.

Han har själv uttalat ett intresse för "magi" men hans föreställningar är utan tvivel välregisserad teater och det "mässande" som brukar tillskrivas honom passar knappast som beskrivning på det han faktiskt gör.

Genialiteten ligger i det fullkomligt sökta och onaturliga sättet att läsa.

Det gör att inte en enda strof trillar in i slentrianens tonfall. Plötsligt hörs själva texten så mycket tydligare än om han försökt tilltala åhöraren som en helt vanlig poet.

Det är en upplevelse som är väldigt nära upplevelsen att läsa.

Det talade ordet blir text.

Han läser innantill, välrepeterad med en intensitet ingen annan ens kan imitera.

Samtidigt är Bruno K Öijer en Oscar Wilde. Ett salongslejon vars salong är Christer Pettersson-krogarna vid Fridhemsplan. Och en naturlyriker som misstroget kan besjunga träden, sippornas alla färger och stjärnornas glans. Och deras död. En anarkist, en rännstensdandy som aldrig skulle acceptera någon titel överhuvudtaget.

Han pratar lite om kravallerna i Göteborg. Ett par ord om kärlek, ett skämt om sin katt. Men aldrig flyttas fokus en millimeter från det mikrofonmembran in i vilket han väser, kvider, vädjar vrider och vänder på orden för att de ska landa med framsidan upp varje gång.

Med den sidan upp som betyder något.

På riktigt.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons