Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyqvist är frälsaren i Pollaks återkomst

Annons

Michael Nyqvist har precis sett filmen för första gången och är lite omskakad. Det brukar krävas minst fem visningar innan han får sjöben och kan se bortom inspelningstekniska detaljer och egna tillkortakommanden.

- Men jag känner att filmen är den saga som vi ville göra. Och en resa, som Gökboet. Det kommer någon som vänder upp och ner på tillvaron, man kommer till en kärna och sedan går man vidare.

Kay Pollak hade stora framgångar som regissör på 70- och 80-talen med filmerna Elvis! Elvis!, Barnens ö och Älska mig. Men i samband med den sistnämnda brände han ut sig och när Olof Palme mördades på premiärkvällen lade han filmen på hyllan. Michael Nyqvist hade stora förväntningar på Pollaks återkomst på bioduken.

- Jag visste att han inte ger sig. Han vill nå till något och det var väldigt lockande, ett äventyr. Han kan skapa liv i bilderna och när han sneglar åt annan film gör han det med två jättestora ögon. Han vågar verkligen säga "jag såg den, den var jättebra, jag vill göra så". Jag trodde att han skulle vara ringrostig men det var han inte. Annars blev det ungefär som jag trodde.

I Så som i himmelen spelar han Daniel Daréus, en framgångsrik dirigent som kollapsar och flyr till byn i Norrland han lämnade som sjuåring. Han gömmer sig i ett förfallet skolhus men världen utanför gör sig påmind när den lilla kyrkokören försöker värva honom som ledare.

Daréus är en udda figur, näst intill autistisk i sina oförmåga att närma sig andra människor. Han driver mellan starka känslostormar, från uppsluppen musikglädje till fjättrande dödsångest.

- Han är mystisk. Han är sådan där som kan vara helt ensam och trivas med det. Han trivs i den där konstiga skolan medan Micke skulle säga "lägg om taket för helvete". Men det var lockande, jag tycker att det är kul att spela sådana där skummisar. Just för att det inte är med ord - det handlar mer om varandet.

Så som i himmelen hymlar inte med att den hämtat inspiration från kristen tro.

- Jesusmyten, att man står för det sanna och också dör för det, det är en arketypisk dramaturgi. Samtidigt undrar man: Vågar man säga det här i MTV-tiden, vågar man stå för den där skörheten i det här flaxet och bullret av ironier och mobbinghumor? Jag tycker det är modigt, säger Mikael Nyqvist.

I inspelningen ingick en resa till Innsbruck och Nyqvist befann sig plötsligt på dirigentpulpeten framför en riktig symfoniorkester. Han beskriver det som "mer skrämmande än ett bungyjump".

- Samtidigt kände jag "det här är att vara skådespelare, jag står inför riktiga människor som kan det som jag låtsas kunna". Jag fick en riktig aha-känsla - det är ju det som är min yrke - att låtsas på riktigt. (PM)

KARIN SVENSSON

Mer läsning

Annons