Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya vägar till operan

/

Annons

Det är sant. Förberedelser är alltid bra. Då kan man få ut så mycket mer av musikdramatiken. Men mitt tips är istället guldgruvan av videoklipp från operavärldens alla hörn på internet.

Lyssna, läs på, se och klicka vidare!

Jag törs nog säga att alla på ett eller annat sätt, via tv-reklam eller radio, har hört någon version utav Habaneran eller Toreadorarian - lyckade integrationer av operamusik och den lättsmälta underhållningen.

Igenkänningsfaktorn är ju onekligen viktig för de flesta. Men Carmen innehåller så mycket mer än två arior. Nu får vi bara hålla tummarna för att regin och interpretationen blåser oss av stolarna och gör oss uppmärksamma på alla ingredienser i Carmensoppan!

Jag vill se en präktig kontrast mellan den vilda, passionerade, lite erotikstörda bitchen Carmen och den oskyldiga, timida bonntösen Micaëla.

Här ska Don José slitas rejält mellan sitt ofarliga förflutna och framtidsproblemet Carmen. Detta förstärks kraftigt musikaliskt i Bizets musik (dirigentutmaning!) men det måste också göra det i regin och i sångarnas röster.

Bra exempel är http://www.youtube.com/watch?v=4jWqkJvdp-k där man kan se och höra Angela Gheorghiu i en sagolik version av Micaëlas aria från akt III framförd just så snällt men ändå med viss inbillat mod som passar karaktären.

Stora röstliga krav ställer José. Förändringen från en rätt så tråkig och drömmande soldat till en svartsjuk, mordisk dåre måste också märkas i rösten. I hans parti är det då rakt inte Blomsterarian som är det mest utmanande avsnittet. Det är röstförändringen.

Slutet på sista akten är ett avsnitt ur operan där Carmens hetta och kämparglöd för friheten borde sjungas enormt utpräglat. Här ska också José blomma ut till en fulländat sårad och sinnesförvirrad man.

Kolla (http://www.youtube.com/watch?v=5KhH0SipEdE) där vi ser José Carreras som José och Agnes Baltsa som Carmen! Man ska inte tycka synd om Carmen vid operans slut!

Escamillo ska han vara det han är skapad till - en testosteronstinn pajas.

Årets festival bjuder även på Verdis Rigoletto där vi också möter ett mordfärgat slut och flera örhängen som inte behöver lyftas fram så till den milda grad att den dramatiska nerven blir söndertrasad av röstpornografisk uppvisning.

Hertigen har sina publikfriararior, Gilda har Caro nome. Vad skönt det skulle vara om de bakades in på ett smidigt sätt i handlingsförloppet så de inte framförs vid scenkanten med utsträckta armar.

För det är inte i den småpilske hertigens La donna è mobile det händer. Det händer i dialogerna; Rigoletto är ju trots allt en duetternas opera.

I centrum finns hovnarrens komplexa karaktär. Som hovets underhållare driver han med folk, fä och flickor. Som pappa gör han allt för att skydda sin dotter från den verklighet som är hans.

I hans enda aria kan man höra både hovnarren, den rasande fadern och den bedjande människan. Se denna karaktärsmässiga förvandling sjungas av Paolo Gavanelli http://www.youtube.com/watch?v=xaNBDvtf36s .

Ailyn Pérez och Gordon Hawkins sjunger Rigolettos och Gildas slutduett på http://www.youtube.com/watch?v=mRcGeQ0mRUA .

Packa picknickkorgen, ta med släkt, grannar och bekanta och upplev opera i Dalhalla. En varning utfärdas dock.

Här kan man bli fast för opera på livstid om man har nyfikenhet och öppna sinnen.

Här får man inte ett elförsärkt jippo med en påtvingad folklighet som ger rutten eftersmak, som det trötta Rapsody in rock.

Här får man se musikdramatik så tårna krullar sig.

Det är opera man ska se i Dalhalla. Börja nu.

Mer läsning

Annons