Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya aktörer utvandrar från Nås

Annons

bygdespel | Nås

Ingmarsspelen

av: Rune Lindström

efter Selma Lagerlöf

regi: Katarina Ehnmark

musik: Nås spelmanslag Anders Emilsson, m fl

koreografi: Maria Eggers

med: Martin Lindström, Lizette Pålsson, Lasse Pierrou, Byns Mats Larsson m fl

Storänget, Nås, 28/6

När två nya skådespelare förs in i den traditionsfyllda uppsättningen påverkas hela Ingmarsspelen. Tolkningen av texten färgas av skådespelarnas förutsättningar och Ingmarsspelen är en process som ständigt utvecklas i takt med sin ensemble. I grundhistorien om de utvandrande Nåsborna finns många element där åskådare och aktörer ständigt kan identifiera sig med karaktärernas inre konflikter och val.

Ingmarsspelen är en historia om kamp mellan det gamla och det okända i form av den nya frälsning som predikanten Hellgum erbjuder. Minst lika viktig är den kärlekshistoria som utspelar sig mellan Gertrud och Ingmar.

Spelets Gertrud, Lizette Pålsson, är den väna Nåsflickan som i sin kärlek till Ingmar först väljer att stanna vid hans sida framför de löften om frälsning som ges henne av Hellgum. Lizettes Gertrud är en stark och mångsidig tolkning där det väna och på gränsen till våpiga, raskt kan svänga över till en stark kvinna som inte tvekar över sina beslut.

Martin Lindström är en veteran bland huvudrollsinnehavarna, i premiärföreställningen gav han för 98:e gången frustande liv åt Ingmar Ingmarsson. Någon rutinmässighet inför rollkaraktären märks inte. När han ställs inför Gertrud och kärleken lyfter föreställningen och kan knappast lämna någon likgiltig. I både lycka och kval kan Martin Lindström och Lizette Pålsson visa att deras samarbete redan efter en veckas repetitioner sitter ganska säkert även om det ibland kan skönjas en viss osäkerhet.

Tims Halvar, Byns Mats Larsson, den jordnära och godmodige Nåsbonden ställs inför en retorisk kraft som han aldrig tidigare ställts mot när väckelsepredikanten Hellgum gör sin entré. Det lilla och nära, älven, bergen och åkrarna försvaras på äkta Nåsmål av Tims Halvar. Tryggheten och dialekten i Byns Mats rolltolkning är en bra motvikt till Lasse Pierrous demoniska Hellgum.

Under de år som Katarina Ehnmarks regisserat har hon strävat efter att få publiken att se det osynliga. Den inre kampen mellan ont och gott framträder också tydligt genom koreografin hos dansarna och de specialeffekter som också ingår. Statisterna, drängar pigor och dansare har också en mycket tydlig funktion. Dock finns det några partier där statisternas insatser kan förkortas. De stora masscenerna och den nära dialogen står till viss del i konflikt med varandra.

Det hela slutar vid att Ingmarsspelen är en intressant och välspelad skildring av kampen mellan olika människors övertygelse och strävan efter att göra det rätta. Och vem kan säga att en annan människa har fel, när kärlek till vad det än kan vara, inte lyder under logikens rationella lagar.

CARL-MAGNUS FAGERHOLM

Mer läsning

Annons