Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu nyanseras bilden av Göran Persson

/

Annons

Varför blev porträttet så förvrängt, så att Persson själv kom att ta avstånd från tv-resultatet av projektet? Självklart för att tv i sig är ett ytligt medium. Tv är framför allt bild. Teamet runt Fichtelius redigerade fram det rubrikmässigt slagkraftiga, inte det lågmält resonerande.

För det andra redigerades naturligtvis materialet på ett sätt som skulle friskriva SVT från alla misstankar om att projektet var megafonjournalistik. Det var inte SVT som presenterade kucklandet med Persson kring omständigheterna - det gjorde mediatidningen Resumé.

Fichtelius egen redaktion, där han i rutan på kvällarna kommenterade svensk inrikespolitik, hade ingen aning om intervjusviten. Jag har fortfarande inte sett något begåvat försvar för den integritetsmässigt problematiska delen av dessa 57 intervjuer under en elvaårsperiod.

SVT-chefen Eva Hamilton har bara gång efter annan med tindrande ögon förklarat hur "unikt" Fichtelius projekt är och undvikit alla besvärande frågor.

Lars Adaktusson kunde nyligen, sedan han lämnat SVT, berätta om hur Persson via Fichtelius planterat fördelaktiga nyheter hos SVT, exempelvis om hur Perssons personliga ingripande lett till att Bush släppte svensken på Guantanamó.

Samma problematiska följder fick allt SVT valde att inte göra journalistik av, trots att Fichtelius hade uppgifterna, vilket jag påpekat i min tidigare bevakning av vad som sändes i SVT. Exempelvis att Persson ansåg sig utsatt för en organiserad statskupp av en grupp statsråd, vilken kulminerade med Erik Åsbrinks avgång 1999.

Eller att Persson i händelse av nationell kris av det ena eller andra slaget, självklart tänkte spräcka det parlamentariska underlaget för sin regering, överge Schymans vänsterparti och orientera sig högerut.

Enligt det avtal som läckte ut om intervjuerna hade Fichtelius alla möjligheter att använda sig av de här uppgifterna. Att inte göra det är förstås tjänstefel.

Såg vi några sådana inslag i Aktuellt? Hörde vi Fichtelius kommentera dem? Naturligtvis inte. Lojaliteten mot Persson och intervjuprojektet var större än lojaliteten med tittarna, med allmänintresset.

Fichtelius nya bok ger en betydande upprättelse till den intervjuteknik som han länge förfäktat och som inspirerats av Sawatskys öppna frågemodell. Ett (Janne) josefssonskt förhållningssätt hade inte lett till att Persson slutit sig som en mussla.

I boken framträder en reflekterande, analyserande politiker, långt från den sågande och kategoriske makthavare som satt och efterrationaliserade sina beslut i Ordförande Persson. Personomdömena är betydligt mer sammansatta och nyanserade än i tv-rutan.

Men på tre punkter sammanfaller bilden av Persson mellan bokpärmarna och i SVT. Det finns paranoida drag i föreställningarna kring Åsbrinks avhopp, den egna skilsmässan och granskningen av Systembolagets muthärva.

Allt borde inte förklaras av att han är omgiven av brutusar och medias vargflock. Fiffel och skandaler i SSU och fackföreningsrörelse borde inte rinna av honom som en gås, med hänvisning till utebliven granskning av näringsliv och andra ungdomsförbund. Det är de lågpannade förhållningssätt som det kan räcka om DD och Marita Ulvskog ägnar sig åt.

På den andra punkten bilderna i tv och i bok överenstämmer är den spelteoretiska slagsidan Perssons politiska gärning har. Särskilt mycket ideolog tycks han aldrig vara. Att han under 2005 funderar på att låta Wallström ta över handlar inte om hennes politik, utan om att hon som kvinna kan fortsätta Perssons parlamentariska skvader - minoritetsregeringen som gör upp i regeringskansliet, inte i riksdagsutskotten.

För det tredje visar boken än tydligare vilken brist på verklighetskontakt som Göran Persson med tiden drabbades av. Han förnekade m:s vänstergir också sedan den blev explicit. Han förstod aldrig varför svenska folket sympatiserade med alliansens jobblinje.

Han hänvisar gång efter annan till sin osvikliga intiution och stämningen på möten han gått på. Han visar ingen genuin självinsikt om att han borde avgått i god tid innan 2006 års val.

Boken visar, precis som intervjuserien i SVT, att absolut makt absolut förblindar.

JENS RUNNBERG

Fakta: Litteratur Journalistik

ALDRIG ENSAM, ALLTID ENSAM

Samtalen med Göran Persson 1996-2006

Erik Fichtelius

Norstedts

Mer läsning

Annons