Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är rollerna ombytta

/

Annons

NEW YORK. Mamma har varit på besök så nu känner jag en massa nya karlar i New York.

Men sakta i de så kallade backarna – det är Gunborg Hermine Strömbergs enda dotter det handlar om. Hon är – nota bene! – aldrig ute på äventyr av de sorter ni helt skamlöst sitter och gör er föreställningar om nu.

Däremot tycker hon om att tillbringa chockerande mycket tid i butiker där det säljs parfymer, duschkrämer, underkläder och annat skröfs som gamla punkare från Nedre Tjärna inte förstår sig på.

I sådana butiker finns det ofta bekväma bänkar strategiskt placerade intill entréerna. I dem har jag tillbringat åtskilliga timmar de här tio dagarna – och jag har inte varit ensam.

Utmattade makar som släpats ut på julshopping i det zoo Manhattan är i december har till slut inte orkat låtsas vara intresserade av vilket mascaramärke som egentligen är mest prisvärt och med tunga suckar slagit sig ner intill mig. Där har vi sedan suttit, som sorglustiga bekräftelser på att könsrollerna består.

Men trevligt har vi haft. En advokat från New Jersey lärde mig allt om fotbollslaget New York Jets försvarsstrategier och en elektriker från Yonkers hade en intressant utläggning om varför Obama blir omvald till hösten. Med två andra bytte jag till och med telefonnummer. Vi ska ses och ta en öl, rentav.

Så ja, jag får tacka mamma för alla nya manliga bekantskaper.

Vi åt den stora julmiddagen på svenska Aquavit redan några dagar före julafton och hade det alldeles fantastiskt.

Den inlagda sillen, med kokt potatis och västerbottenost skuren i delikata små bitar, var till exempel ingenting annat än himmelsk.

Men efteråt...ja, vi ska absolut inte gå in på några detaljer, men ni som känner mamma Siv kan väl tala om för henne att det finns en poäng i att låsa när man gå på unisextoaletter på krogen...

Jag minns en tid när det var mamma som ojade sig över mig när jag i all min fjortonåriga vishet tyckte att jag kunde vara ute och ränna på nätterna utan att nån skulle behöva oroa sig för det.

Nu är rollerna ombytta.

När jag måste rycka ut i tjänsteärenden ett par kvällar försöker jag, strängt, påtala det olämpliga i att fru bankkassörskan springer omkring ensam på Manhattan.

– Ah, jag är väl en vuxen människa, säger hon trotsigt och slänger sig (nåja...) i en taxi och ber att bli körd till kaoset på Macy's.

Sen får jag ingen ro förrän jag ringt hem och hört att hon är välbehållen i lägenheten igen.

Men det var ju det jag själv aldrig förstod som tonåring:

Dom man tycker allra, allra bäst om – dom oroar man sig för.

Mer läsning

Annons