Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är dalatraumat över

Annons

Peter Johansson, som är född i Sälen 1964, brukar ibland skämtsamt prata om hur en uppväxt mitt bland folkdräkter, våffelstugor och turism skapat ett traumatiskt förhållande till det svenskaste av landskap.

Men nu lägger han det bakom sig för att i stället undersöka hur vi formats av den borgerliga livsstilen.

-Att välta allt vedertaget upp och ner har varit ett gynnsamt recept, konstaterar Peter Johansson när jag samtalar med honom i samband med utställningen.

-Jag stoppar allt i en burk och skakar om -allt ifrån gustaviansk fnoskighet till småborgerlig biedermeier och lägger till en del nutid.

I den aktuella utställningen är det uppenbart att det är självgodhetens inskränkta ideal han sätter fingret på-den galna idyllen. Den som manifesteras i pyntad och glättig materialism.

Peter Johansson skruvar förstås till det ett varv, sveper in oss i kolossala mängder tyg som likt ridåer snurrar runt och stänger våra synfält tills en klaustrofobisk känsla uppstår.

Tofsar och draperingar skapar intryck av lyx. I själva verket handlar det om maktrelationer, om att "göra sig märkvärdig".

Käck marschmusik ackompanjerar flygande fanor intill Gustav III:s extrema festtält och mitt i alltihop åker folkhemmets kitschigaste lampor karusell i taket, samtidigt som skogens uppstoppade fåglar far runt i en egen absurd ringdans på en gnisslande ställning.

Man anar en ilska också i de här lustigheterna:

-Det finns en onyanserad iver att bejaka kapitalismen med hull och hår i dagens samhälle, suckar Peter Johansson. Man kör över både naturen och kulturen.

Samtidigt som han lägger till att han inte är marxist eller partipolitiskt engagerad över huvud taget, menar han att man måste se upp med vad man gör sig av med.

Det pompösa och protektionistiska är fortfarande huvudmål för hans angrepp. Det pompösa i konstnärsrollen har han för övrigt opponerat sig emot sedan tiden i Konstakademien.

Konst på väggen är fortfarande en identitets- och statusmarkör. Peter Johansson sätter ironiskt fingret på det i utställningen -med en extrempompös vägg med egna grafiska bilder omgiven av tofsar och bjäfs.

De målade tomtegubbarna på ett Duchampskt diskställ, som far runt i sin egen värld i utställningen, personiferar gubbarna som styr konstvärlden.

-Ett mycket litet gäng i Stockholm. Billgren har nog rätt i att det finns en kommission.

I dag har Peter Johansson inte längre någon ateljé. Han har aldrig trivts med ensamarbete. I stället både lever och arbetar han ihop med kulturjournalisten Barbro Westling och har kontor i deras stora lägenhet i Malmö.

-Det blir helt annorlunda när man är en duo. När vi möts kan det bli både dans, teater och konst. I stora projekt jobbar vi ihop med arkitekter och hantverkare. Ibland lånar jag Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö.

Johansson/Westlings debutverk The Bergman Horrorshow kommer att gå på turné i Sverige och England. Det beskrivs som en performance med en uppbyggd modellteater, där konstnärerna agerar själva till ljus och ljud och där bilder ur Bergmanfilmer står fram som en sorts symboler för det svenska.

2007 är redan inbokat med utställningar i Växjö konsthall och Göteborgs Konstmuseum och medverkan i EU-projektet Seas där konstnärer från Öst- och Västeuropa samarbetar.

-Man måste ha många saker på gång om det ska gå ihop. Det är ett väldigt micklande med projekt, föreläsningar och bidragsansökningar, säger Peter Johansson.

Livet är inrutat för konstnärer i dag.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons