Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgiska näsvingar

Annons

Den här sommaren har jag hemfalligt åt cykelmissbruk å det gruvligaste. Jag har varit på rulle praktiskt taget hela tiden. Det har varit enda sättet att få en aldrig så liten gnutta blåsväder i ansiktet.

Visserligen är inte cykelturerna lika välljudande som under den tid man hade så kallade tattarskaklar (polisonger) och man kunde uppfatta cykelturen som en musikalisk upplevelse om man hade förmågan att höra tonen när motvinden tog tag i hårväxten. Det fick duga ändå.

Den vanliga rutten gick efter Kajvägen, en vägstump efter Väsman som antagligen fått sitt namn av att staden kajor släpar runt McDonald'spapper som de hittar i papperskorgarna utefter sjön.

Aven om nämnda cykeltur kan vara en nödvändighet för friskluftsintaget så har den också andra förtjänster. Solnedgången över Väsman, kan få vilken turistchef som helst att greppa efter näsduken och fälla en tår. Det är näst intill onödigt betagande.

När jag viker av från Hällarna upp mot det som en näringslivsjesus en gång kallade för "den lilla fabriken i skogen" - ABB eller ASEA - övermannas jag av häftig iråkad nostalgi. Strupen snörs ihop när historiens vingslag örfilar upp mig. Jag minns min kombinerade barn- och ungdom. Rakt framför halogenlampan ser jag min gamla arbetsplats. Jodå, man har haft den diskutabla förmånen att ha mig på avlöningslistan även där. Fast det var förstås på den tiden man fick löningen i brun påse, överlämnad av en bas som stod uppspetad på en låda, där öringarna skramlade i botten åtföljda av en lång remsa. Remsan kallades av den bittra delen av kollektivet för dragningslista.

Egentligen hette remsan lönespecifikation. En ofta nedslående läsning.

Under tre års tid framlevde jag stora delar av min vakna tid (jo, jag var stundtals vaken) här, men något riktigt tycke fick vi aldrig för varandra, ASEA och jag. Man kan inte påstå att man någonsin kom på oss med att hångla i paternosterhissen i nya högbygget. Vi var ganska trötta på varandra redan efter tre års förhållande. Onödigt lång och varaktig söndring, kallas det visst i skilsmässopapperen. Jag erinrar mig Myller-01Ies hälsningsreplik:

- Jasså, du är från Nyhammar. Ska du inte ta bussen hem dit igen? Själv har jag försökt samla mod i förti år för att säga upp mig.

Vad som däremot, får mitt hjärta att darra av vemodigt tillbakablickande är grannfirman, den som luktar/doftar/stinker. Förr hette det där, som tacklar ens näsvingar när man kommer susande cykelledes, rötmota.

Sen blev det livsfarligt och bytte namn till kreosot. Nostalgikern i mig vägrar acceptera att det som träffar näsan är något annat än den doft som får en att minnas den första sommarlovsdagen när man gick efter järnvägen och drog i sig doften av slipers. På den tiden var det nästan bara ryssen som var farlig. Plus att äta glass när man var förkyld.

Jag vet att mina mera insiktsfulla kamrater uppfattar mig som aningslös och omedveten som lägger in positiva värderingar i mitt sniffande av kreosot, under mina somriga cykelfärder, men det bekommer mig icke det ringaste.

I mitt personliga minnesarkiv får jag betydligt behagligare signaler av doften av slipers än åsynen av "den lilla fabriken i skogen", men det är antagligen bara nostalgiskt joll...

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons